Nu åker vi, samtidigt som häggen börjat blomma och det doftar himmel. Jo, jo. Så är det.
Det är så vackert ute nu att det gör ont. Jag vet inte hur mycket jag ska njuta, blir nästan stressad av mig själv där jag står mitt i det gröna och gastar till mannen seeer du vad vackert det är? Känner du vad det doftar gott! Ååh jag måste njuta, mer och mer och mer..
Ja, älskling, lugn . Jag ser och känner.
’Inget konstigt alls’- typiskt scenario mellan mig och min man; jag, yvig och fladdrig och med gester och stora ord. Han, klok och eftertänksam och lugnare än det blankaste vatten. Vad vore jag utan honom?
”…Det doftar av himmel på jorden. Det doftar av himmel här…. ”
Och där är vi, ja.
Morsan och Minimannen. Det var igår när vi skulle på den där konserten som var så bra att jag hade lökar under armarna av alla applåder och ständigt rest hår på armarna av hur berörd jag kände mig. Och stolt! Kära nån, så stolt. Jag satt i publiken och njöt (och fotade, massor) och pojkarna var på sånt där bra med-Miniman-sällskap-ställe, närmast utgången, så man faktiskt kan köra någon rusch här och där. Sånt behövs ju. Särskilt när man är ett och har så mycket spring i benen att det räcker för tre. Mannen berättade att Minimannen applåderade mellan varje låt, han också. Gulligt!
Så, så är det. Vi sitter i en bil på väg mot Norrnorr. För att avsluta ett livskapitel som känns både vemodigt och på samma gång så himla härligt. Konstigt. Det där med känslor som bråkar med varandra, alltså.
Önskar er en fin onsdag!
Senaste kommentarer