…som var så himla, himla fin; min examensdag.

Det var i fredags. Den 5e juni 2015. En oerhört efterlängtad dag.

Början vet ni ju redan (Annars, läs HÄR om du vill!). Efter frukost och så nära vi skulle ut genom dörren som möjligt, så drog lilla familjen på sig finstassarna. Minimannen och M körde på ett vinnande koncept med skjorta och fluga. Och morsan drog på sig den för-dagen-inköpta klänningen som hon kände sig så himla fancypancy i.

Världsbästa svärisarna kom och till sist var vi alla samlade och gick upp mot Musikhögskolan. Där väntade vännerna och en examensceremoni som var heelt makalöst fin. Jag kände mig faktiskt inte ett dugg vemodig då, utan bara, bara lycklig.

Den där stunden, där jag tog Liten i famnen och knatade upp på scenen tillsammans med vännerna. När vi stod där, hela gänget, blev uppropade en efter en. Fick det där diplomet, rosen och nålen. Den, var helt magiskt. Så släppte jag ner Liten och han rymde direkt, såklart. Och där rymmer dagens yngste student! sa dagens konferencier. Ett minne för livet. Hela alltet.

Vi körade hela klassen till ett gäng fantastiska musiker. Rev av låten Happy och hade vansinnigt roligt under tiden. Det var en helt ljuvlig stämning. Publiken stod upp och klappade och dansade och härliga dansarna kom upp på scenen och körde järnet och hela grejen var som på film..

Crazybananas-underbar. Så fint att få avsluta på det sättet. Med ren och skär lycka!

Vi fick vår examen. Jublade, förevigade. Klassbilden har ni sett. Och familjebilden från dagen också. Och här kommer en bild på mig och han som jag brukar nämna som E. Han var ju från början bara M´s vän. Men i ett nafs hade även jag fått en vän för livet. Och inte bara det, den där E han har liksom blivit som en bror för mig. En jag både kan gråta med, vara så arg på att jag vill knövla ihop honom till en boll och samtidigt kan jag skratta så jag nästan går av på mitten, tillsammans med honom. Tack för dig, E. Det säger vi, hela Lilla familjen.

Och hans världsfina C. Min vän och skrivarkompanjon. Vilken pärla du är, C! <3

Jag är så himla tacksam för mina fina vänner. Ni är guld värda, allihopa! <3

Kramkalas och sen skiljdes vi åt för en dag tillsammans med familjerna. Morsan bytte på stuberten om från dom där hemska klackarna till ballerinor. Hugaligen så skönt! 

Vi knatade hemåt. I Litens takt. Ibland går det väldigt fort och ibland står vi i ett dike eller så.

Vi landade hemma i lyan. 

Jag hade gjort kalla räkpajer och skulle bara garnera och hacka sallad. Perfekt förberedelsemat! 

Köket var dukat för examen. Vi blundade för hur det såg ut i resten av lyan. Så åt vi, hela familjen. Och det öppnades paket och jag kände mig så vansinnigt lyckligt lottad med en så fin familj som överöser mig med kärlek och såna presenter att jag blev alldeles häpen. Och att få en massa ord skrivna till mig från min älskade syskonskara. Sånt är så fint att jag blir tårögd av bara tanken. När jag tänker på mina systrar, ser jag en vacker blombukett framför mig. Alla tre så olika, men alla tre så oerhört vackra. Tillsammans, är buketten som allra, allra finast.

Sen blev det examenstårtadags!
Jag hade gjort den där favoriten som jag lämnade recept till er på häromdagen. Finns HÄR för den som missade det.

Sen hade vi bara en så fin eftermiddag. Jag hade önskat att inte packa en endaste kartong eller pinal under dagen. Och så blev det. Vi var ute på promenad hela gänget. Liten drog sin egen vagn och tyckte det var en fasligt festlig dag.

Senare, lagom till att vi börjat bli hungriga igen, hade min pappa bokat bord på en utav Lilla stadens finrestauranger. Så där åt vi en både vacker och god examensmiddag.

Älskade päron. Tack för er. <3

Sen lämnade vi den där lillprinsen till farmor, farfar, mormor och morfar. Bara sådär smålagom uppassad Miniman…. alltså. Han är så lyckligt lottad den där Liten! Vi med, jag och mannen menar jag.

Medan S hade fortsatt examenskalas med fyra av hans favoriter här i livet, så drog pappan och mamman på klassfest. Åhååå vilken underbar kväll vi hade! Skratt i mängder. Och gråt i mängder. En kväll jag aldrig, aldrig, aldrig kommer att glömma.

Examensdagen.

En utav mitt livs finaste dagar. Tack vänner för detta 5 år långa kapitel. Som vi har peppat, stöttat och kämpat tillsammans. Jag bara måste få skryta lite över oss. Vi är liksom kända på skolan som den där klassen som är så fin både mot andra men framförallt inom klassen. Vi tar hand om varandra, håller ihop och kämpar tillsammans. Helt klart en drivkraft att absolut iiinte, inte ta studieuppehåll trots att en Miniman kom till världen. Han var liksom inställd på sina pärons plan när han föddes. Så, där kring halvåret var han mer än redo för högskolan under några månader. Helt fantastiskt när jag tänker tillbaka, hur allt bara gått så bra. En tacksamhet jag inte med ord kan beskriva.

Men nog har det varit en utmaning allt. Lycklig och tacksam över att vi klarat allt.

Hurra! 

Lillafrun