Förra veckan, den var jobbigare än jag kunnat ana att den skulle bli. Jobbig, på det där tokkänslosamma viset. Men på samma gång, så himla, himla fin. Vi tog vara på precis varendaste minut. Umgicks med vännerna, sa hejdå härsan och tvärsan. Gick våra favoritrundor, var runt grisan och tränade jagvetintehurmångagånger. Så blev det äntligen den där examensdagen och den kommer jag minnas för alltid. Jag och M la oss på kudden sent, sent på fredagnatt. Liten sov som en prins, nattad av världens finaste morfars och farfars.

Och det blev lördag.

Med både skratt och gråt innanför hjärtat stod jag där i morgonduschen och blev ren samtidigt som jag ryckte ner duschdraperiet och började flyttracet del två. Tillsammans med M, Liten och dom där fyra människorna vi älskar så (Litens bestepäron) så packade vi det sista, städade som tokar och gjorde lyan till ett skal helt och hållet, redo att överlämnas till någon annan som förhoppningsvis ska ta väl hand om den där gullelyan som vi har gjort. ”Aldrig har jag väl flyttstädat en så ren lägenhet!”, var ett citat från dagen. YES! , tänkte städ-jag. Bara en rolig grej, eftersom jag ju alltid städar så mycket och noga och rätt ofta blir småretad för det. Men nu var det himla skönt att slippa stå och gnugga kakel eller på andra ställen som lätt kan bli grisiga.

Och sen drog lassen iväg. Lilla familjen lämnade sist av alla. Vi hade kramkalas med vännerna och samtidigt som regnet föll, trillade tårarna. Jag var också ut och sprang ett sista varv runt grisan och den turen var helt magisk.

Och så hoppade vi in i bilen och drog iväg. Mot nya äventyr. Tack Lilla staden och världens finaste vänner för detta livskapitel!

”Packa ni! Jag ser på Pettson en stund” /Världens bästa Miniman

Lillafrun