Ja, det måste man nog vara. Eller också tycker man helt enkelt om utmaningar, att kämpa tillsammans och komma fram till ett mål så vackert att det tar andan ur en, fullständigt.

Jag pratar förstås om mannens och min vad som nu gått och blivit en årlig tradition;

När vi springer uppför Skuleberget, skulebacken, tillsammans.

En slalombacke här i Höga Kusten. Den är brant. Hysteriskt brant på sina ställen. Och mjölksyran är smått fascinerande hur väl den kan tränga sig på. Förra våren hade jag som (tränings-) mål att ta mig tillbaka i så pass bra form att jag skulle kunna springa där precis samma tid som året innan, det vill säga för två år sedan, då var jag inte ett dugg gravid eller så. Eller jo, nu när jag tänker efter så var jag nog det. Men inget vi fått reda på. I alla fall. Förra året, ett år senare det där året när jag nog var yttepyttepreggo, då hade jag både hunnit varit superpreggo, fött barn och ta mig tillbaka till mitt starkaste jag igen (jag tränade precis hela preggoteten, så så lång var inte vägen tillbaka). Kommer så ihåg när vi sprang där och jag ville springa så fort jag bara kunde för att så snabbt som möjligt vara tillbaka hos Liten igen. Han sov i vagnen och hade Mormoster som såg efter honom. Det var i alla fall en superhäftig känsla att bara ett gäng veckor efter Litens födsel, kunna springa där uppför igen.

I år?

Då lämnade jag och mannen vår största stolthet, vår fina, trygga, coola lillkille hemma. Hemma hos farmor och farfar. Och så drog vi iväg.

När man står där längst nere, har värmt upp och ska krypa under bommen för att börja springa. Då pirrar det lite i kroppen. Sen är det en kämpan från start. Inte springa för fort, det är knepet. Det är så vaaansinnigt brant och ravligt (öööh… dialekt. stenigt? alltså, stenar som kan rulla och göra att man halkar. Då är det ravligt!). Men det där apjobbiga ger en kick. Och känslan när man kliver upp där på toppen och ser utsikten över berg och dal och som igår när solen sken och himlen var klarblå…. det är som en tavla. Så vackert.

Sen njuter vi där på toppen en stund. Låter pulsen och blodsmaken gå ner och försvinna. Kramas lite och förevigar.

Sen tar vi oss utför.

Förstår helt plötsligt väldigt väl varför benen tyckte det var så jobbigt på vägen upp… Springer sedan när det ravligaste är över och konstaterar att benen är som spagetti och så high-fivar vi och känner att vi gjort det igen;

peppat varandra, kämpat tillsammans och klarat vårt mål. Och det där, det gäller inte bara att springa uppför nån himla slalombacke med makalöst vacker utsikt på toppen. Det där tänket, det använder vi i heeela det övriga livet, också.

Och idag är det måndag, ja. Jag startade morgonen med en morgonjogg. Skönt att vakna till liv och reka lös dom stela benen från igår, och sedan slänga mig på gräsmattan och göra lite yoga. Men oh, benen var, lite trötta under morgonrundan, så att säga. Nu väntar en dag med målning, gräsmattehäng, Liten ska leka med sin lillkusse säger han och mannen han går med måttstocken i fickan och är taggad på dagens grävprojekt. Och så är det sommar, även idag. Vilken lycka!

Lillafrun