Idag tog den klarblå himlen lite paus.

Fortfarande varma, varma grader. Bara en lite lugnare blå och med solen något ombäddad av moln. Faktiskt just, vad vi behövde. En dag att bara-vara-vara, utan att åka iväg någonstans. Bara vara hemma på gården och blåsa såpbubblor och sparka boll. Så gjorde vi också ett äventyr till fots under några timmar. 

Där;

Morsan och Liten, som somnade på direkten där vi vandrade längs dom smala, slingriga småvägarna.

På armen hade jag något jag bara älskar. En fin, fin klocka jag fick av mannen i examenspresent. Jag fullkomligt älskar den.

Vi gick och gick.

Med åkrar på båda sidor om oss.

Vallmo längs med vägkanterna.

Och Cikoria. Som jag tror att den där blomman heter.

Till slut var vi framme

Nere vid lilla hamnen. Där åt mannen och jag god lunch medan lillvännen sov i vagnen. Så vaknade han lagom till kaffet och sörplade lite med sin föräldrar. Knasiga unge som gillar kaffe..

Och sen gick vi hemåt igen.

Med solen som bestämt sig för att nu göra oss sällskap. Vi vandrade i den takt vi kände för, precis i stunden.

Ibland tvärstannade vi. Det fanns ju så många myror att titta på.

Det är slingriga vägar och små och stora gårdar, här och tvärs. Det doftar varmt land, är kvavt och så, så varmt. Syrsorna låter högt och här känns så exotiskt.  Och precis här. Kan jag känna ett lugn jag inte känner på samma sätt nån annanstans.

Uppefter stenhusen växer rosor högt och lågt.

Vi vandrade vidare.

Och plötsligt hittade vi något gott. Liten blev överförtjust.

Salmbär. Eller blåhallon, som det också kallas. Ett Gotlandsbär. Som en blandning av blåbär och hallon. Gott som sylt till saffranspannkakan och gräddklicken. Men också farligt gott i morgonfilen eller till tunna pannkakan.

Och när vi stod där.

Vid dikeskanten. Alla tre, tillsammans. Plockade salmbär, med var våra händer. Vissa blåare om händer och kläder än andra.

Då, och där. Njöt jag så det nästan värkte lite i kroppen. Dom där små, små stunderna som innehåller så mycket. Ni vet..

Livet! 

Lillafrun