Det där var igår;

När frosten ännu låg vacker kvar i gräset utanför och Minimannen fick mysig vällingflaska istället för gröt till frukost. Han tog morgonen med ro som ni ser,  medan mamman sprang som en yr höna; duschade, piffade, packade pinaler till en Liten att klara sig över en dag i småkallt väder och sådär. Och så förevigade jag det milslånga barret…

Så kom hon, min käre Storan. Efter att först ha svängt in på Litens Förskola och hämtat några prylar vi behövde (alltså, kära familj!!). Sen sattes den där barnstolen in i Storan-bilen, Litens myste ner sig i den och så packades vagn och grejer in och Storan och Lillan likaså. Sen drog vi iväg.

Svischade genom ett så vackert landskap att klockorna stannade.

Först mot Mormor och Morfar för att lämna en Miniman som skulle få sig världens bästa dag i Lilla byn. Sedan vidare, söderut. Mot Storan-Lillan-dag.

Och det var hundra år sedan en sån där dag, bara hon och jag. Så kära, kära nån vad jag njöt. Först dumpades jag hos frissan. Och det kändes så fint, för i en massa år har vi ju klippt oss hos en och samma frissa tillsammans. Storan har suttit där med preggo-mage, med ammande bäbis. JAG har suttit där med preggo-mage… men hann tyvärr inte få visa upp min livs stolthet. För plötsligt fick hon, vår gulliga K, vingar. Och flög upp i himlen, blixtsnabbt och utan förvarning. Sorg, faktiskt. Hon blev ju vår vän. Så slutade ju också dessa syskon-dagar att poppa upp med jämna mellanrum. Besvärligt också när jag bodde i Norrnorr, liksom.

Men så igår; uppstod dessa dagar igen och vi kände att vår Frissa-vän log i himlen när vi nu går till hennes salong, fastän till en annan jätteduktig tjej. Och jag tacksamhets-suckade ännu en gång över att allt bara blivit så bra för oss, att pusselbitarna fallit på plats och vi är här och ingen annanstans.

Efter sköna, sköna timmar i frisörstolen gick vi och åt lunch. Sen shoppade vi så vi blev alldeles vimmelkantiga. Skrattade så tårarna rann och magarna kramade. Jag stog med benen i kors och nej-jag-kissar-snart-på-mig-ställning, stup i ett. Och där, har ni en bild på packet;

Kameran tog en bild med självutlösaren…. märk väl att vi typ står på huk. Vi hade inget stativ direkt, så det fick bli sådär. Där ser ni hur stiligt det kan bli när en decimeter nött hår kapas bort och lite slingor läggs i, såna som man får gratis om sommaren men som jag gärna fake-ordnar under höst och vinter.

Efter att ha länsat alla butiker i hela Sundsvall stad. Typ, alltså. Då drog vi in på gul-blå-huset och gjorde det nödvändigaste i höstlivet; fyllde på ljusförråden…

Sen åkte vi hemåt i mörkret efter typ ett halvt liv i stan, med skrattet jämt och ständigt bubblandes i magen, och o-risken att det överhuvudtaget skulle bli prat-tyst en endaste sekund och med, det bästa av allt; Storan-Lillan-kontot påfyllt med tid att bara vara, vi. Hon och jag. Vi hämtade upp våra gräbs, Min gullunge och Litens små storkusiner (som hämtats under dagen efter skolan), efter en pangdag hos Världens Bästa Mormor och Morfar. <3

Finaste dagen, alltså. För oss alla.

Lillafrun