Någon ligger och sover fortfarande.

Sådär efternatten varm och så himla, himla gosig. Minimänniskan som oftast sover sina nätter i sin säng men som också gärna hoppar över till päronen då och då. Inte oss emot, det finns liksom inget mysigare. Särskilt, när den där lilla pojken ligger och snällklappar på sin mamma i sömnen. 

Det är tisdag idag och veckan är igång på riktigt.

Igårkväll passade jag och M på att ta fram träningskläder för kallare gradtal och kallare grader, så igår kväll lockade jag mig själv genom att tänka att du ska ju få springa i dina fodrade, mysiga, löpartights. Den motiveringen var småtrög när alarmet ringde 06… men samtidigt så känner jag mig själv så väl, så jag stack ut ändå. Och jag vet, det låter så snuskigt hurtigt, nästan på gränsen till galenskap kan vissa tycka… när man liksom väljer bort några minuter till under det varma täcket, bredvid en sömnvarm lillunge. Och det där sista, det är rysligt svårt att slita sig från, men för den som provat detta sätt att starta sin morgon på. Den vet. En promenad, en löptur, ett morgonpass inne… det är fantastiskt. Ja, tycker jag alltså.

Denna morgon var även den sådär frostig och vacker och det är magiskt att kilometer för kilometer möta dagens ljus och se solen gå upp. Man möter inte så många, bara den där farbrorn med lillhunden. Det är tyst och jag hör mina steg i den lövprassliga vägkanten.

Och att komma hem, vaken och garanterat på ett strålande humör, än hur rundan har gått, är fasligt skönt. Det spelar liksom inte så stor roll, den där tiden. Idag gick det rätt snabbt, en annan morgon går det långsammare. Och att hinna hem och dessutom få vara där när han vaknar, den där lilla Minimänniskan. Det är lyxigt. Så blev det idag. Jag ska nämligen gå och väcka honom nu, bara jag satt punkt här.

Nu kör vi tisdag!

Lillafrun