Han är så fin, den där småskäggige mannen. Kom hem i natt och pussade på mig och Liten, jag hörde mig själv mumla Välkommen hem älskling, vad skönt att du är hemma.. och med ens kände jag hur min törnrosasömn blev återställd efter veckan och jag har kunnat sova sådär gott i natt. Som jag alltid kan när vi alla tre är hemma. Och när jag klev upp i morse, när pojkarna fortfarande snusade i sängen, då låg det paket på köksbordet.

Till mig, från Han.

En drös av mina absoluta favorit-trullor. Och en ny krämvit skapelse för dom där växande sakerna som jag inte alls är van att ha sådär ta-platsiga men som jag ju vet gjorde ett fasligt bra jobb när det gäller maten till lillvännen under sitt första år och som nu med Mini magen kanske har samma tanke. Så, dom får vara såhär bäst dom vill, med storleksförändringen alltså.

Så idag har vi finsöndag.

Alla tre hemma. Sisse vaknade och utbrast Pappa e ju hä! , alldeles lycklig. Vi njuter av mini-tillsammans-helg, och ska så göra heeela söndagen lång. Vi har något mysigt påhitt mitt på dagen, annars ska vi inte göra mycket alls. Vi tar veckans vilodag idag, med möra kroppar efter veckans träning. Jag är så himla glad som kan träna så bra även denna preggotet, hoppas hoppas det håller i sig så. Att ha träningen som en självklarhet i vardagen, vilket vi nu faktiskt har, det är så himla skönt och bra och underlättar verkligen vardagstågstuffande och allt sånt där lite småpyssligt. Med det sagt säger jag inte att det alltid känns så lätt att dra igång ett träningspass, men allltid alltid, är det så värt det. Som i höst när jag mått småilla och varit nypreggo, kan det innan ett pass ha känts lite, ibland mycket ommafallt (norrländska. besvärligt betyder det, typ), men då har träningen hjälpt mig att må mindre illa efteråt. Precis så var det med Liten i magen också. Så bara Gud vet hur illa jag hade mått utan den..

Nu ska jag sätta punkt här.

-Att ha en hel dag tillsammans, alltså. En hel söndag. Så himla fint.

Lillafrun