Än så länge, väldigt sömnigt läge på den där lilla Minimänniskan. Jag passar på och titta på honom, där han ligger så stilla med kanske jordens ruffsigaste nattfrilla. Håller hans lilla hand i min.

Ett barn som sover.

Det, är höjden av rofylldhet.

Men nu ska jag väcka den där lilla varma sömndoftande människan. Och starta en tisdag.  Varje morgon är ren och skär lycka, när den där ungen slår upp sina blå. Han är livet, liksom.

Ta hand om Dig och ha en fin tisdag!

Lillafrun