Egentligen behövs inga ord för det här. Ni ser ju; Någon gick med bestämda steg in på flygplatsen. Med ett enda uppdrag; att hitta åt den där pappan igen.

Efter en stund, massa busigt spring, då ser vi att en drös människor kommer gåendes. Liten ser sin pappa och fullkomligt tjuter av glädje. PAPPA, KOM!! 

Och där ville jag såklart inte titta genom en kamera, istället fullkomligt njööt jag av synen och ljudet när pappan och sonen träffade varandra för första gången på tre-veckor–minus-två-dagar. Jag tänkte kanske att det skulle vara ett lite avvaktande hej. Men icke.

Kära nån vilket underbart ögonblick!

Och sen?
Då var det någon som höll hårt om sin pappa.   Pojkarna väntade på väskan, i en mindre evighet. Men den hade minsann blivit kvar på Arlanda. Ingen av oss ryckte på axlarna. Det spelade ju ingen roll. M var hemma, hel och så fin att jag bara stod och tittade på honom. 

När ord inte behövs.

Kvällen spenderade vi sedan tillsammans med min Familj, hemma hos älskade Storan. Fick god mat och åt svenska-flaggan-tårta. (Tack, tack, tack!! <3)

Och idag, vaknar vi till lördag, med regnet smattrandes mot fönsterrutorna. Vi har sovit som tre björnar. Drog till med sovmorgon Deluxe. Liten är heelt överlycklig över att ha sin pappa hemma igen. Det är fantastiskt att se! Förra året var han lite reserverad en stund och M tyckte också då att det hade hänt så mycket med Liten. Det halva dygnet, direkt när M kommit hem.. var så många känslor. Lycka men också knip i magen. Som ju gick över efter en halv dag, men som ändå var väldigt jobbig. I år, har ju Sisse pratat själv med sin pappa och dom har liksom kunnat ha kontakt på ett annat sätt. Så denna gång är det bara, bara lycka. Ungen har sannerligen längtat efter sin pappa!

Att ha Hel Familj, igen. Obeskrivligt underbart. Och jag kan inte med ord beskriva hur skönt det är att dessa veckor är avcheckade!

Lillafrun