Hej i onsdagen!

Dagarna flyter ihop som ett mysigt och pyssligt pärlband, tillsammans med mina pojkar. Så himla värdefulla dagar vi har tillsammans nu. Vi påtar på och prickar av saker på bäbis-listan, samtidigt som vi hänger ute, sår gräsmatta, tränar, marineras i koskitslukt, leker detektiver på vår egen gård. Ni vet, vandrar med kompass och hittar vatten och sådär. Så nu kaaan jag ju faktiskt ha en häst där nere i lagårn… kanske inte en så hög som jag vill eftersom taket inte är tillräckligt högt, men vad tusan.. en lite tjurig ponny sitter väl aldrig fel?

(För att förtydliga; Jag skämtar bara. Om eventuella hästplaner nu, alltså. Men nångång, absolut).

Och BB-väskan har börjat packas!
Känns som en skön grej att ha klar, trots att det är sina små veckor kvar.

Bara morsan som nu saknar en skön bralla att hoppa i på hemvägen… en bralla som fladdrar och är sådär stor i modellen att det skulle rymmas två jag där i, om det skulle vara så. Jakten fortsätter på ett par såna!

Och strykhögen är borta..

..och mattor tvättas och jag har kommit in i världens ordna-med-fotoalbum-flow. Sådär rysligt skönt för det dåliga samvete som jag haft för att bilderna bara ligger i en hög och inte kommer in i album.

Sisten tycker det är döfestligt att kolla på bilder på sig själv, såklart. Så det känns så värt det, att få det där gjort nu.

Och spänningen?
Tjaa… det blåser storm och över gården ligger en stor björk (!) och jag och M knäpper våra händer och tackar i efterhand. För att inte Sisten var ute just då… eftersom trädet fallet precis vid hans lekhörna.. över sandlådan och hans stoooja traktor…

Och nej, vi har inte ett solur. Det är bara som det ser ut….  ett påhitt mannen fick.. Tvärvägrade lyssna på sin fru. Vi har därmed äktenskapets största fight pågående här hemma…

Och till dagens största huvudbryderi;

…vi har precis kommit hem från ett barnmorskebesök. Jag är stormförtjust i vår Morska, hon är precis sådär bra som vår älskade I som vi hade uppe i Norrnorr. Idag kände hon hur bäbisen låg… och vid första anblick så blev det några sekunders tystad och sedan direkt telefonsamtal till BB för en ultraljudstid så snabbt som möjligt. Huvudet uppåt och rumpan neråt….. å, nej! tänkte jag… som låg där lite småsvettig efter att det klämts och känts och jag samtidigt haft lite småosköna sammandragningar.

Så samlade jag mig och klämde fram att men, jag har ju känt, precis som med S, att huvudet liksom borrat sig neråt nu och jag känner (och ser) småfötterna uppåt… vid det här laget hade vi redan fått en ultraljudstid ordnad, men Morskan kände efter igen… längre ner. Och mycket riktigt, där var ju lilla huvudet. Bebben är med andra ord, till största sannolikhet, redan nu fixerad. Och Morskan sken som en sol och jag och mannen pustade ut. Liten? Han kollade bara lite konstigt på oss. För min skull, för att inte jag ska nojja ihjäl mig, så fick vi behålla tiden och kommer på fredag eftermiddag att (förhoppningsvis) få saker och ting bekräftade. Håll tummarna för oss!

Nu ska jag dammsuga nätet  på snygga skötväskor!

Lillafrun