Jag slits lite just nu, som den känslomänniska jag är.

Älskar, älskar, älskar värmen, höga solen, allt det blommiga och gröna. Sommaren, liksom. Och den här sommaren har ju varit helt fantastisk. På alla sätt. Men nu är vi på väg mot annat. Och, var årstid har ju sin charm, så är det. Nu njuter vi sensommar, vaknar till svalare morgnar men får det riktigt varmt och gott om dagen. Alldeles perfekt egentligen! Men vi vet ju, att inom bara några veckor så är det i hjärteasken, där alla sommarminnena ligger sparade, som Sommaren lever som mest. För snart, snart, är det höst. På riktigt. 

Jag älskar höst, det är inte det. Det är bara förändringen som är jobbig, att säga hejdå till den här helt otroligt vackra, känslostormande, kärleksbombade, älskade bäbistöckenliknande sommaren. Ett varv till av den, tack…

Men så funkar det ju inte, såklart. Så vi gör som alltid; njuter nuet allt vi bara orkar. Myser järnet sista veckorna av Sommarlov. Jag har inte bestämt när mitt mammahjärta klarar låta Minimannen ha slut på sitt sommarlov och börja sina 15 timmar i veckan på Förskolan.. men snart, för han fullkomligt älskar ju att vara med sina små gulliga vänner och leka, leka, leka.

Och där, med ens, så kände jag mig plötsligt taggad på en världsmysig höst. För det kommer nog bli en höst, precis hur mysig som helst…

..Att få vara mammaledig, på sånt där vis jag aldrig varit. Ni kommer ju ihåg, om inte annat så gör jag och mannen det (…), att jag valde plugga dubbelfart under Litens tid i magen, för att sedan vara helledig i ett halvår. Därefter kombinera bäbispussande med examensarbete och slutterminsuppgifter. Minst sagt en utmaning, men den var ju helt enligt vår plan. Vi ville så gärna ha bäbis, och jag ville så gärna ta examen med min klass. Så det var ett ”måste” med några månader av kombinerande. Det gick alldeles utmärkt, men krävde såklart en del. Åh, kommer ihåg när Liten följde med mamman upp på scenen och tog emot Lärarexamensnålen. Vilken känsla!

 Men nu, när jag blivit mamma till ännu en stjärna, så har jag ingen examen att ta. Har istället hunnit jobba ett år och kommer nu vara så himla, himla bara-vanligt-mamma-ledig. Tjoho, som jag längtat!

En höst att snusa bäbis och älskad tvååring. Pyssla i hemmet. Tända ljus i massor. Göra långkok om söndagarna. Koka saft. Gå ut i skogen för att plocka svamp. Kura under en filt i finsoffan. Se naturen gå från somrigt grönt, till färgsprakande och samtidigt lugn i tonerna. Höra vinden ta i, regnet smattra mot fönstret och möta det där vilsamma. Och det bästa av allt, det dyrbaraste på jorden; all tid tillsammans med mina barn.

Att ha det lite slitigt i hjärtat, men ändå se framemot vad som komma skall. Precis så.

Lillafrun