Igår kändes det som våran allra sista vanliga Sommarlovsmorgon och Sommarlovsdag. För mig och barnen, alltså. Mannen har ju smygbörjat lite med sånt där man tydligen också måste hålla på med ibland. Han åkte iväg på uppdrag, så det kändes alltså också som en dag i vår Nya Vardag.

All den där tiden vi i vintras och våras fantiserade om. Och tänk, i Sommar när bäbisen kommer… då kommer vi vara lediga tillsammans hur länge som helst. Och nu håller denna sagolika sommar på att se sina suddiga kanter..

På samma gång som sommaren känns som om den varit väldigt lång, så känns det.. ja ni fattar. Som vanligt; som om den sagt poff. Fast denna gång svischpoff, eftersom vi dessutom fått en liten bäbis och då vet ju tiden ingen hejd på hur fort den ska gå ,samtidigt som man ( vi i alla fall) har noll koll på tiden och bara är i allt det bäbisljuvliga, smådimmiga.

Jag vet, att jag njutit varje sekund. Att vi haft det precis hur underbart som helst. Att det bara gör lite ont i hjärtat nu för att det liksom hör till en sån där människa med nästan onödigt långa känslospröt. Nu ska sommarlovet avslutas, liksom…

Älskade coola kids. Lillan som ligger utslagen på hallgolvet och så Liten, mysklädd och beredd.

Jag känner att jag är lite yr och vimsig i tanken, har inte riktigt förstått ännu att en dag som igår, kommer vara en typisk HemmaMammadag. Har aldrig i mitt liv startat en höst såhär, ju. Alltid gått tillbaka till skola och förra hösten började jag mitt första år som Musikfröken. Senaste tre åren har ju varit smått maxade också. Gravid och 200 % plugg. ”Höst 1”. Ny-mamma och mot-examens-tagande. ”Höst 2”. Och så tredje hösten, förra, som innehöll en massa massa nytt. Nyhemflyttade, inskolning på dagis, nytt med jobb för mig. Och en bit in på höstterminen blev jag ju (hurra!) preggo också, och liksom traskade i trött-träsket under en drös veckor.
Nu? En höst där jag bara, bara ska få ägna mig åt vad som känns som det lyxigaste på jorden; Tid som HemmaMamma.

Som jag ska njuta.

Alla vardagliga småstunder tillsammans med dom vackraste små människorna jag känner. Som den där lilla hjärtevärmande stunden, där sovande bäbis och non-stop-pratande tvååring höll mig världsfint sällis runt långa rundan. Vi stannade till på mitten och plockade hallon i lilla hinken jag hade med. Och Liten var heelt överlycklig över att få sitta i vagnen och äta precis vartenda ett, sen när vi rullade vidare.

Eller den där stunden, på bilden. När J låg i lilla gymmet och S pysslade med sitt. Eller den där stunden när jag börjat bli lite kvällstrött, när middagen var lagad och vi precis satt oss vid matbordet och S sa mamma, de hä va jättegott. Tugga ett. Tugga två; mamma? de hä va jätte gott, faktiskt. Gulliga, gulliga människa. Som en liten finurlig, jättebusig, farbror i en tvåårings kropp.

Så, Sommaren 2016. Sommarlov. Bäbislängtan. Pirriga magar. En omvälvande, tidig junimorgon. En Juniflicka kom till jorden. Känslan av att vara i en dimma och bäbisbubbla. En pojke som blev Storebror och välkomnade familjens andra stjärna, med öppna småarmar. Mamma, få ja pussa? Mamma? Ja älska Juni.. Juni? ,Älska mig?

Massa sol. Bad. En Gotlandstur så maffig, då hela Stora Lilla Familjen drog iväg på första semestertrippen och allt bara flöt på och vi hade det hur bra som helst. Drömgården har gjort ännu flera steg mot att bli så fin som vi vet att den kan bli. Dagar i Sommarstugan. Påhälsningar av älskade vänner. Masssor av häng med våra fina familjer. Junivacker, Julivarm, Augustiklar.

Och alldeles, alldeles underbar.

Nu står dörren för hösten och väntar vi är redo, tror jag…

Ett första steg är att jag ska ta min stora lilla pojke i handen och följa honom, precis dit han vill just nu.

Och allt det där ovan. Det var ord om livet, helt enkelt.

Lillafrun