Där singularis passar typiskt dåligt….

Vi klarade det ju! 

-Tjoho! 

Efter förskolehämtning igår, tog vi vagnen vidare på vår favoritrunda. Svängde förbi Farfar på jobbet och sådär. Och som om dagen inte var nog bra då, för en tvååring med så många favoriter i livet. Ja, då drog vi till Mäjadalen också. Slog ihop våra paltar som vi fått av Moster M dagen innan, med dom som Storan fått. Och så stekte vi palt och åt oss sådär storkmätta. Innan jag och barnen åkte hemåt och bäddade ner oss alla tre i storsängen.

Jojo, här har det sovits från klockan 20.15 till tuppmorgonen. Självklart har jag ammat nån gång där emellan, jag lovar!

Meeen.. så, hiiimla, skönt. 

Sömn.

Jag är ju nog känslosvallande när jag är pigg, liksom. Är jag då trött. Så blir jag som en skrothög alltså. Vill typ bara gråta. Eller vill och vill… 

Och jag tror att, bara jag nu sett att vi ju faktiskt klarar det här. Morsan och dom där två gullekidsen.Vara, bo,fixa, lämna, hämta, åka och sova. Ja, ni vet. Den lättnaden gör att känns det tusen gånger bättre, än igår när det bara kändes obra. Kanske har den här starten varit något som legat lite under ytan och något jag, smått undermedvetet, bävat inför.

Ja, sen har nog mannen rätt.

Som vanligt.

När han säger; ..älskling.. kanske det är nån hormon eller så, som spökar också?”. 

Hah, då skrattar jag ihjäl mig. Han har såklart jätterätt. Men det roliga är ju ändå att han pratar om hormoner i singular. Alltså, här snackar vi bomben och inget himla singularis.

Näpp, nu ska jag sörpla mitt kaffe efter att ha varit iväg med det där gänget på Förskolan.

”Jag tänkte också börja föris, ba så ni vet! /Juni…” 

 Såå varm i hjärtat efter ännu en så bra lämning. Nu kanske jag kan börja slappna av på den fronten igen också. Minimannen skulle pärla pärlplatta till sin mamma nu, sa han. Hur gulligt? Jag svimmade nästan, såklart.

Strax ska jag och min vansinniga träningsvärk köra ett tvätt- och städare här, medan lilla Juniflickan sover. Och jag hoppas bli klar ganska fort så jag typ bara kan gå ut och sätta mig på bron sen och njuta av det underbara höstvädret.

Allt är precis som vanligt här på Drömgården, med andra ord. Med den här känslomänniskan. Som, nu som nybliven tvåbarnsmamma, är ännu, ännu lite ”värre”.

Ni får ta mig för den jag är, helt enkelt. OK? 

Ha en god torsdag! 

Lillafrun