Min Prins Darling.

Jo, precis. Han lyssnar likväl till Prins Darling som till Sixten.

Det där var igårkväll, när vi hade kväll i kyrkan. Minimannen myste med farfar, lääängst fram. Jag tänkte ”å kära nån, hur ska det där gå?” . Längst fram med någon lite som bara ääälskar att prata precis hela tiden. Fast han kan vara precis knäpptyst och lyssnade, också. Efter första låten ropar S högt; ”Braaavo Farmor!!”, ”Braavo Allihopa!”.. och efter låt tre, så sov han. Gullvännen.

Det var en helt fantastisk konsert. Mormor och Moster M i kyrkbänken, Farmor, Mormoster (Storan) och pappans gullekussar i kören. Vackerpappen som skötte ljudet. Det där dreamteamet; Farfar och Minimannen där längst fram. Och så jag och Juniflickan som dansade järnet och sjöng med allt vi kunde.  Samuel Ljungblahd, Daniel Stenbaek och Höga Kusten Gospel. Precis hur bra som helst!!

Jag stod där och förundrades. Över livet och hela Alltet. Förra julen stod jag och sjöng där i kören, med en pytte, ännu inte synlig, bebbemage. Med lilla Pyret där i. Och nu?

Tacksamheten är obeskrivlig.

Efter en kväll fylld med  eftertanke, määädjik bra musik och finsortens familjehäng, så åkte vi hemåt. På kalabalikhala vägar, sakta, sakta. Landade hemma på en Drömgård som hälsade välkommen hem. Och så somnade vi, i en endaste stor familjehög i Storsängen. Alla fyra. Och med en kurrande katt på toppen, såklart. Med våra hjärtan fyllda av Livsgnister.

Lillafrun