09012017-img_3052

Där;

Vad som Minimannen fick med sig hem i lördags, från min Morbror  S.

Om ni bara visste. Vad det betyder. Mycket.

Från Pappa och Mamma. 1936. 

Det är ord från min Mormor och Morfar. Till deras son.

Och nu. Har min son, fått överta den där kartongen. Med den finaste, starkaste och mest välgjorda lilla järnväg med tillhörande lok, kolvagn och vagn, du bara kan tänka dig.

09012017-img_3044

Den allra, allra sista Jullovsdagen. Kan knappast börja bättre…

09012017-img_3049

S är stormförtjust. Skruvar upp loket och tjoar där det tuffar fram. Runt, runt, runt…

09012017-img_3050

Vi ska bevara det här, på allra finaste vis. För att vi lovat. Och för att vi vill.

Vid 80 coola, coola år. Kände han att det var på sin plats att tåget tuffade vidare. Att den där barndomsleksaken från hans egen mamma och pappa, tuffade vidare till någon han anade skulle uppskatta det.

Nämligen den där lilla, lilla pojken med det stora, stora hjärtat. Han som heter Sixten, precis som åttioåringens Far (det vill säga min Morfar). Pojken som om några månader fyller 3 år och knappast kunnat få en finare present.

09012017-img_3051

Samtidigt som hjärtat kramas åt och tårarna, på vackervis, bränner. Så blir jag så varm.

1936. Det här tåget har tuffat sedan dess. Gavs till en liten pojke, från sin mamma och pappa. Generationer senare. 71 år senare. Fortsätter tåget att gå. Framåt. Stannar inte upp. Bara för att leken kanske tonat ut, något, något där den en gång började.

Den där mannen, 80-åringen, min Morbror S. Är en människa vi kallar för ”Den yngste av oss alla”, i alla lägen. Vi var på hans 80-årsparty förra veckan. Han är Festen själv och har så alltid varit. Och det känns stort att den här kartongen, med både min Mormors skrift till sin son, nytt 2017-årtal och hälsning med namnet Sixten. Från min Morbror. Och innehållet. Att alltsammans, har hamnat här. I min lilla sons ägo.

Liv som flätas samman… och bara fortsätter.

Det är så vackert.

Att klockorna stannar.

Lillafrun