Här kommer ord jag dagboksskrev i natt. När jag satt och funderade. Och konstaterade att jag i år inte varit som typ alla mina tidigare vuxna, medvetna år. Idag är det ju fredag. Och en ny dag. Men jag vill ända publicera dom här orden först. Som en punkt, för mig själv.

…

”Jag har senaste veckan stundvis känt mig lite suckande.

Nä, inte för jämnan. Mycket har varit bra. Absolut. Men den där tomma molokenhetskänslan har sköljt över mig nu och då. Och jag har bara längtat tillbaka. Tillbaka till dom där små dagarna innan första advent och all den där mysiga, mysiga tiden som följde därefter. Som i år, eller jag menar förra året, var något alldeles alldeles särskilt.

Denna Juletid satte sig verkligen i Hjärtat. 

Inte jättelikt mig det här, faktiskt. Jag brukar absolut tycka jul och allt det där är så skitmysigt, men sen vara precis hur pepp som helst såhär efter nyår. Vilja dansa ut julen och typ vråla ”nu är det våååår!” samtidigt som människorna runtomrking mig klirrar i glasen och säger ”Gott Nytt Ååår!”..

Så i år gick jag efter nyår som på autopilot av mitt ”vanliga jag” och packade ner julen i sina kartonger och tokstädade. Hade festlig julgransplundring med Minimannen och Stora Julgranen dansade vi ju ut tillsammans allihopa. Och det, var ju peppigt och drömmigt och allt det där. 

Så jag var nog pepp. Först.

Men sen ångrade jag mig på något vis. Bittert.  

Den här julen var så, så speciell. Älskade hela alltet med den. Tur den finns kvar i Hjärteasken…

Massa mys med min Stora Lilla Familj. Ljuvliga HemmaMamma-dagar. Tillsammanstid. Storebror var så med på allt och väntade och längtade med tindrande ögon. Var precis lika, lika glad och tacksam varje morgon då jag påminde honom om att han skulle få öppna ett paket i adventskalendern. Han ropade efter oss när Selmas Saga (julkalendern) började, så vi inte skulle missa den, utan sitta där i finsoffan och se den. Tillsammans.

Och till skillnad från förra året, när jag mådde lite smått illa av nypreggotrötthet, kände jag mig i år så himla närvarande och vaken. Njöt precis, precis varendaste dag av pyssel och mys och bakande och julefixande. Svettigt ibland förstås, men det kändes som världens största lyx, att få vara hemma supersuperlänge med båda barnen. Jullov. Ingen måste-brådska åt något håll. Bara ha julebubbla på vår alldeles egna Drömgård. Bjuda hem älskade. Äta hemkokta karameller och otaligt många skinkmackor. Njuta synen av julfinklädda småttingar. Se Lillans hand fånga livets första röda pumla i julegranen. Och bara helt enkelt, vara i det där.

Plötsligt. Är allt bara över.

På något småkonstigt, bitterljuvt sätt. Så njuter jag. Av att det skaver i kanterna lite. Det är ju vackert. På något vis. Och jag törs också lita på. Att det snart, snart kommer kännas så mycket bättre. För jag vet ju, egentligen. Att dagarna nu och framöver också kommer vara fantastiska. Det finns massor att glädjas åt, precis hela tiden!

…

Innan jag släpper den här Julen alldeles helt och hållet, bara måste, måste, måste jag göra ett dyk i bildarkivet. Det får bli min punkt till denna Juletid, helt enkelt. Du som är kräkless, varnas nu. Själv, ska jag njuta och be om en lika vacker och fridfull jul i år….

”

”Nu känns det bättre” … som Minimannen brukar säga…

Lillafrun