..När det blev den där lördagen vi längtat till, särskilt jag och mannen alltså, och vi visste att det skulle vara prick omöjligt att vara hemma. Jag och barnen, menar jag. Ja, då tog jag våra småttingar och packade dom och tusen pinaler, in i bilen för att sedan åka till Lilla byn och ha Världens Mysigaste Lördag där.
Vi ramlade innanför den där dörren och möttes av två älskade famnar. God lunch. Och kanske livets godaste bullar. Mamma hade liksom gjort nån hitte-på-variant. Mellanting mellan vanlig vetebulle och wienerbröd. Man glömde all världens hemskheter under den kaffe-och-bulle-stunden. Himmelskt, mao.
Sedan avlöstes den ena lekaktiviteten efter den andra. Treåringen njöt.
I trappan hördes Alfonsläsning från två älskade. En sån där stund där även den här mamman njöt minst lika mycket som Minimannen. Jag satt där i tystnaden och vilade ett slag, sörplade kaffe medan Lillan sov och Stora barnet hade full uppmärksamhet av en högt älskad Mormor.
Och efter Bara-knyt-med-Alfons-läsning.. så blev det såklart knytfest därefter!
Och så pärlplattades det. Och chillades i finsoffan. Någon gjorde det med stil! Och det var just småpåskat här och där. Mamma och Pappa har det så fint, tycker jag. Inte konstigt att man själv blivit en mys-knarkare… Den där burken funderar jag allvarligt på att sno. Debut som snattare. Känns lagom kriminellt.. i sitt eget föräldrahem.
Lillan satt och kikade hockey med Morfar, samtidigt som hon gjorde en utav sina njutar-sysslor; tvinna lilla håret. Samma sak gör hon med sin mor när hon ska sova. Därav min vackra stubb-lugg. Vem tusan vill INTE ha en stubb-lugg kommen av en älsakd Juniflicka!? Nä. Tänkte väl det. Jag var ute och kutade också. Passade på när kidsen hade sällis. I farten kikade jag åt mina bästa tussilagoställen och fann en darling, minsann. Den fick följa med hem till mor. Det kändes precis som när jag var 6 år och gick i Lilla-byn-dikena och letade och fann dom där solgula underbara vårtecknena för att sedan ge till någon jag visste skulle bli glad. Jag var inte så värst pepp innan jag sprang. Men ville ändå passa på, ju. Och som alltid; skönt när jag väl var ute och dubbelt-upp-skönt när jag väl var hemma.
Så blev det kväll och mamma-lagade middagen var i magarna och vi alla var trötta. Pärlplattan var färdigstruken och Torehunden gäspade stort.
Då kramade vi dom där älskade, älskade människorna hejdå. Sa love you och susade iväg.
Och så var det sådär fantastiskt skönt att komma hem till gården till kvällen, bädda ner det sovande storbarnet, busa lite till med minstingen som sovit en gång för mycket under dagen och var på riktigt bushumör och till sist somna i en varm trasselhög i storsängen efter en lördag. Som var himla god, med en massa vemod från dagen innan som skugga.
Skönt och välbehövligt kan jag tänka mig att få en så fin och kräleksfull lördag efter en väldigt trist fredag ❤
Ja, fy sån fredag.. den kommer vi nog alltid minnas. :/