Jag hör hur han ropar, ivrigt, ivrigt. ”Mamma! M A M M A A A! …” så möts vi… Jag med undran och han med lysande ögon. Och i handen har han den sötaste blombukett jag någonsin sett. Han kramar den så hårt, så hårt med sin lilla hand. Dom är till dig, alltså! säger han, med det där lilla farbrorsättet han alltid har. Som den hjärtevarmaste lilla Minimänniskan han är. Allt sker på några sekunder.. snabbt är han på väg ut igen, för nu tänker jag faktiskt cykla, säger han rätt och riktigt som om det där med att prata är det enklaste på jorden. 
Och kvar står jag där. Med ett hjärta så varmt och med orden som bortblåsta. Det är en ynnest, att få vara med om det här tänker jag. Att få vara Mamma till både en Miniman och en Juniflicka.
Senaste kommentarer