I vanlig ordning svarar jag ju, så fort jag bara hinner, på era frågor i kommentarsfältet. Men vissa svar är lite för långa eller dyker upp ofta, så då är det bästa ju att svara här. Dessa ord har legat i utkastmappen i en mindre evighet. Alltså nu snackar vi typ ett år.. Men här kommer två svar i ett…Då jag häromdagen fick en fråga som påminde mig om jag nog inte postat det där utkastet. Dom två snarlika frågorna har ni här nedan, och det sammanfattade, för-längre-än-ett-år-sedan-skrivna svaret, nedanför frågorna!
”Hej fina du!
Jag har en önskan om ett inlägg som jag skulle vilja läsa om. Det här med att skaffa en liten under slutet av utbildningen. Just det där praktiska då, hur ni löste allt, för har förstått att du fortfarande pluggade? Tog du studieuppehåll eller läste du extra? Och hur sjutton hade ni råd, jobbade din man under tiden du pluggade? Tacksam för svar, behöver en solskenshistoria om andra som fixat det. Jag och min sambo är så toksugen på en liten men jag pluggar själv till lärare och dras mellan en längtan efter bebis och längtan efter att bli färdigutbildad och skaffa jobb…
Kram och tack för en underbar blogg <3″
…påminde mig om det där utkastet jag ju svarade på någon gång under 2016…
Då frågan löd såhär;
”Hej! Älskar din blogg, för det första!! För det andra så har jag en önskan om ett blogginlägg. Är nyfiken på din utbildning och hur ni gjorde när liten föddes? Som jag förstått så jobbade M då och du var inte klar med utbildningen? Läste du dubbelt så att du kunde vara ledig? Fick du föräldrapenning eller hur fungerar det när man pluggar? Läser själv civilekonom i umeå och är inne på mitt andra år, men vill gärna ha barn snaaart! Skulle gärna vilja veta hur du resonerade kring detta och hur du gjorde för att få ihop plugget!
Mvh
Jenny”
Gullig liten Liten, va?? Jag smäller av. Och svaret som kommer nedan, skrev jag alltså typ våren 2016…
Svar:
Holy macarony! Det där var ju också en utmaning, ja. Jag gjorde helt enkelt precis så, att jag läste dubbelt under en termin/en del av graviditeten. Tjurighet, ja visst. Men jag hade en sån där lyxig preggotet då också ( förtydligande, när jag skrev detta var jag alltså preggo med Juni i magen), så det funkade bra liksom. Och när Liten föddes, i mars, kunde jag vara helledig med honom i sex månader. Innan jag sedan hoppade på tåget igen, tillsammans med just precis dom människorna jag ville ta min Lärarexamen med. Min fina, fina klass. Det som var kvar var examensarbete och slutpraktik, vilket fungerade bra att få till tillsammans med en liten bäbis. Det pusslades och hänsyn togs till Mannens uppdragande, Litens ät- och sovklocka och kompanjonens schema. Det gick väldigt bra, Liten var Världens Nöjdaste Bäbis och allt med amning och sömn funkade överlyxigt bra (Tänka sig, att vi fick en till sån några veckor efter jag skrev dessa ord) men jag kommer så ihåg lyckokänslan när den där perioden var över… och jag återigen fick snusa bäbis på heltid igen.
Vi hade längtat efter att ta bäbissteget, länge, länge. Men kände oss lite småförnuftiga då vi väntade till M hade sin examen.
För ekonomins skull var det såklart otroligt tacksamt att det direkt började bra för M. Började bra, och har sedan bara gått bättre och bättre. Än om pengar är en tråkig grej, så är man ju ändå beroende av dom. Så det var klart en trygghet att ha M ute i arbetslivet. Han fick försörja sin lilla familj ett bra tag och jag kommer ihåg att det var så härligt att få första lönen i höstas (2015, alltså) och äntligen kunna börja bidra till familjekassan.
Eftersom jag inte hade jobbat något så var min mammapeng på lägsta nivån. Skruttigt, så vi bestämde oss för att spara mina dagar istället. Så den enda som tagit en del av Litens föräldradagar, är M. Så nu har vi alltså många dagar kvar av Litens föräldradagar, plus att det ju snart kommer en ny stjärna, där jag äntligen ska få vara Vanligt, Vanligt Mammaledig. För första gången någonsin. Coolt!
På bilden hade jag precis kommit hem från opponering-/responderingsdag. Den där dagen jag var så nervös och sprang i väg med bara ena mjölkkantinen tömd…. och därmed hade en dimmig, darrig känsla i kroppen hela dagen. Jättepassande. För det mesta var jag ju nära Liten, vi skrev till exempel oftast hemma i vår Lya. Men ibland susade jag iväg själv, och det var alltid lika underbart att komma hem till den där lilla pojken och hans pappa.
…
Oj, oj, oj så mycket känslor att läsa ord som är mer än ett år gamla. Det där kapitlet i livet minns jag med sån värme. Visst var det pussligt. Men det var ju bara en kort period. Och med teamwork och kärlek i överflöd, så klarar man massor! Sen har jag givetvis njutit och njuter, något alldeles extramycket av att denna gång, med Lillasyster, bara, bara, baaara få koncentrera sig på att vara HemmaMamma. Det bästa som finns.
Fin tisdagkväll till er!
Senaste kommentarer