Nu är det Allhelgonahelgen.

Och idag har jag och barnen, tillsammans med MammaMormor och PappaMorfar och Torehunden, åkt på tur.

Först till vackra bygden, som är älskade pappas Hemmahemma. Och till kyrkan, där min Farmor och Farfar vilar. Därifrån vidare, till kyrkan som vi känner som vår hemkyrka. Där vi är döpta, konfirmerade och så. Där en massa hjärtan i min närhet är gifta till ett. Där även vi, jag och M, också hade gift oss om det inte vore för att kyrktrappan var ett plockepinn den sommaren och vi då valde kyrkan vid havet, som är så vacker så klockorna stannar och där M´s föräldrar är gifta. Det blev en fin anknytning, det med. Men vid denna kyrka, min uppväxt-kyrka alltså, där ligger min Mormor och Morfar och vilar. Så även där, var vi idag.

Tände ljus. Pratade lite. Och kände oss lite närmre. 

Jag är så evinnerligt glad. Att jag, trots att jag är ett riktigt sladd-barn och ju faktiskt är 19 år yngre än Storan som är först i vår syskonskara, fick så många fina år tillsammans med våra Mor- och Farföräldrar. En ynnest.

Att ha fått dagar, tid, ord, tankar, livsvärderingar och Livet. Tillsammans med dom.

Människorna, med så många erfarenheter och år på jorden, som hann lära mig massor.

Och om ni bara visste, vad dom finns i mitt hjärta… dom där fyra, som numera är Änglar I Himlen.

Minnen. Värme. Kärlek. Och musiken och dansen, pyssliga och kreativa jaget i mig. Är jag så tacksam över, både från min mor och fars sida. Framförallt, så gav dom tillsammans mig dom finaste föräldrarna på jorden.

Och faktiskt, så sitter någon av dom där fyra älskade gamlingarna på min axel, mest varje dag.

Gör jag palt, kokar mannagrynsgröt till barnen, eller bara tittar på min dotter. Min Juni Syrena. Ja, då tänker jag på älskade Mormor. Putsar jag fönster, knäskurar, byter kökshandduk med vackra handbroderade initialerna eller om jag bara undrar  över något, önskar att prata om något som jag inte vill prata med någon annan om (mer än M alltså). Då tänker jag så på min Farmor. Och önskar så, att hon vore här. Ja faktiskt, precis nu. Och tydligen, är farmor och jag som kopior av varandra som unga. Utseendemässigt också, alltså.

Min Farfar lämnade jordelivet först av min älskade kvartett. Då var jag bara sju år. Men jag tror baskemig lite smått att min (faktiskt gaanska kontrollerad.. mer än vad jag själv trodde nu sedan jag blev mamma), pedantitet… kommer från honom. Hjärta på den, faktiskt.

Och så älskade Morfar. Med dom största, mjukaste örnsnibbarna att klämma på. Han som målade så vackra tavlor, snickrade och duttade på sig rakvatten så att han luktade så gott att det inte var klokt. Så satt jag där i hans knä.. och med den kärleksfullaste röst sjöng han; Lillan är ett skräääp. Och ett utav hans namn, var Sixten. Ni förstår resten.

 Så himla fint att få denna tur tillsammans med barnen och mina föräldrar idag. Som vi avrundande med mysig stund i mitt Hemmahemma. Kanelbullen smakade extra gott. Mammas, liksom. Mitt hjärta är varmt. Lite sådär skört och tankefyllt. Livet är så vackert. Och så väldigt, väldigt skört. Varje dag är en gåva.

Ta hand om er, alla ni. Och fin Allhelgonahelg, till er. <3

Lillafrun