Med katten i sällskap, gick jag liten runda ute på gården till morgonen. Så otroligt vacker morgon. Frostig, solig och grann. Inte klokt egentligen, när man tänker på det. Att det ändå bara är tre år sedan Lilla Familjen var hemma på efterlängtad vilohelg vid sitt Sommarhemma… kommer ihåg hur jag, precis som i morse, vandrade långsamt genom frosten. Och njöt. Och drömde. Drömde. Om att vi kanske, kanske skulle kunna ro i hamn ett köp av gården vi bara plötslig blivit helt nerkärade i. Vi skulle ju bara över-sommaren-hyra, sommaren då Liten var pytte. Och nu, tre år senare.. är Drömgården våran sedan drygt två år och vi älskar den mer än någonsin. Vårat Hemma. Vackra lilla Sallekatt. Som är precis hur kelsjuk som helst. Alltså faktiskt, mer som en hund än en katt. Jag kan ropa på honom genom huset och han kommer. Han är precis där vi är. Han följer mig när jag går med barnen i vagnen längs lillvägen. Otroligt social. Tyvärr också, vilket nog beror på hans tuffa väg till livet, är han lite småknasig. Eller smart som M säger. Det råder delade meningar om det där. Oavsett, för det mesta så fin. 

Och där, den varmaste stunden denna vackra frostmorgon. Lillasyster går till sin idol Storebror, varpå han öppnar armarna och dom står där. Med armarna om varandra. Och det går liksom inte att ta miste på den. Hur otroligt stor och betydelsefull den är. Syskonkärleken dom ememllan. Gissa om jag om M njöt av synen (och av flaxet att ha kameran liggandes precis bredvid).

En god lördagsstart, mao. Nu ska gullisar hämtas av Mormor och Morfar för mysig dag där, medan jag och mannen ska ha drömmig arbetsdag!

Ha en fin lördag, alla ni.

Lillafrun