Det är alldeles i början av Januari.

Ganska grått vinterväder. Fortfarande väldigt många mörka timmar varje dygn. En pojke får åka iväg med sina Gudpäron för en dag han med garanti, sparat i sin lilla hjärteask och nu pratar så varmt om. Den dagen var mamman och lilla flickan hemma, bara dom. En fin dag. Mamman tränade, medan lillungen degade med lera vid köksbordet. Vi pysslade vid pysselbänken och någon var alldeles lyrisk, över att få sitta på den där röda, höga pallen. Vi gick långpromenad och Lillan sov, i timtals. Mamman hann fundera. På livet och allt och lite till. Till kvällen kröp vi nybadade ner bland vintervarma täcken för många timmar av sömn.

Det är plötsligt isgata. Både ute och inne i hjärtat. Min treåring vet inte till sig, hur han ska ordna upp. Att hans mamma plötsligt ser så ledsen ut. Mamman vill ej heller berätta rakt ut för honom vad det är, bara att Mamma är ledsen, det är ingen fara. En vuxengrej, bara. Att vara ledsen och känna sig besviken… det tillhör livet. Det med. 

Så fortsätter dagen och mamman försöker hålla ihop. Den mjuka januarisolen lockar oss ut. Storebror drar Lillasyster på räserkälke. Vi leker med kusinerna som är på väg söderut igen, vilken dag som helst.

Idag vaknar vi. Till ännu en ny januaridag. Jag och dom två små, sov-varma, människorna. Dom som är så förbenat glada att se varandra när dom vaknar. Som om dom varit ifrån varandra i tid och evighet. Fastän dom ju lyckobusade det sista dom gjorde innan dom somnade. Sådär så att föräldrarna på ett sätt, gäspande, tänkte men soov nu julebusiga barnen!! fast dom kunde förstås ändå inte låta bli att le åt dom och bara älska stunden.

Dom sitter bredvid varandra och äter frukost. Ägg och tunnbrödmackor, fil och äppeljuice. Nora Jones spisas och ljusen brinner. Någon har precis fått reda på att det är överraskningsdag idag.. där eftermiddagen kommer innehålla något en liten pojke drömt om länge. Han skyndar sig att klä på sig. För att göra sig redo, liksom. Lillan står med filfläckar på plyschkläderna och levererar strumpa efter strumpa till Storebror.

Hon väntar. På att han ska ta hennes hand och dom ska börja dagen tillsammans, i vanlig ordning. Så till sist är Han färdigpåklädd, alldeles lycklig, nöjd och stolt. Och Hon, lyser hon också.

Och Syskonkärleken. Gör mamman, som skådar alltsammans, till en blöt fläck. Ingen har svaret, hur deras liv kommer att se ut i en framtid. Jag ber, från djupet av mitt Mammahjärta, att den förevigt. Förevigt. Ska fortsätta lysa.

Syskonkärleken.

Ta hand om er vänner!

Lillafrun