Oönskat besök och så vidare.

Jomen, titta!

Så fort mannen kommit hem igårkväll, slirade jag ner på byn i stormen och köpte mig en så fin tullisbukett.

Mycket bra start på veckan! Utöver den där buketten också.

Så blev det tisdag och fyllt av dramakomedi till morgonen.

Dagen började med att jag kände å, nej. En sån morgon.

Där jag tror att jag ska svimma bara jag kliver upp. Blodtrycket är någon annanstans och hela kroppen är som sockerdricka. Såna morgnar hade jag några gånger med Lillan i magen också.

Mannen fick vänta hemma några extra minuter men jag hör ändå mig själv säga det är lugnt, åk du! Det brukar ju ge sig om ett tag. 

Mannen är inte riktigt nöjd över att lämna sin fru som ett litet vitt korthus, men har ju fått ”order”…. han går ut genom dörren och in flyger katten. Och musen (!!!). Och frun som ju typ inte kunde stå, flyger upp ur kökssoffan och skriker genom dörren MAAARTIN!!!! EN MUUUS!!!

Så. Då vände den där skäggige om och in igen och försökte reda ut paniken i lägret. Det såg så förbenat roligt ut. Där Sallekatten och M, den sistnämnde fullt påklädd för att ge sig iväg ut i stormen för dagen, stod där, och jagade pyttemus, tillsammans. M stod med papperstussen redo och skulle fånga in lilla livet, när Salle enligt planen emellan dom båda, skulle skrämma fram den från skåpet.

Där sitter jag på kökssoffan. Sådär svimfärdig och illamående och försöker få i mig lite att äta för att höja blodsockret i alla fall. Ser hur dom där två pojkarna står som ljus, på knä båda två, så koncentrerade och redo…… medan den där lilla lilla musen bara spelar dom ett spratt och smyger iväg förbi dom och under nästa skåp… synen gav mig ett gott skratt.

Nåväl. Det blev tisdag till sist. Mannen kunde åka iväg och hinna i tid. HemmaMamman blev hyffsat människa, där hon satt i morgonrock och moonboots (för att skydda sig för den där jääääääättelilla musen).  Jag fick tag på den lille rackaren på en gång sedan. Kunde snabbt släppa ut det lilla livet som nästan vinkade glatt åt mig där den kutade utför trappan och vidare i livet, ute i snöstormen. Ingen var gladare än undertecknad över att det besöket drog sin kos.

Sallekatten? ..Mycket snuvad min på honom.

Så, så kan en tisdag också börja.

När jag väl väckt sjusovaren S berättade jag om hela alltet. Varpå han på farbrorvis, med små grusiga ögonen och mjuka leendet sa; helt otroligt, mamma. 

I övrigt stormar det jäkelen (som Gustav i Mandelmanns skulle ha sagt!) idag, också.

Mysa inne, pyssla, leka och spela sällskapsspel. Det bestod gårdagen mest av. Idag, en Storebror på föris några timmar. Vi här hemma har donat med lite olika; brottats med tvättberg, sorterat ut urväxta storlekar ur barnens klädlådor och tjuvlånat Storebrors radiostyrda bil och rejsat genom rummen med. Idag bara ville jag ut också, trots storm. Tung, oplogad, gaaalet stormig långprommis fick det bli när Lillan skulle sova.
Vips är det eftermiddag och mellishäng och alldeles strax middagsfix och kvällsruljans.

En alldeles vanlig tisdag mitt i livet, mao. Med oönskat besök som start på dagen. Jo, jo.

Ta hand om er!

 

Lillafrun