(inlägget innehåller en reklamlänk)

Lås oss prata lite mer Mammaliv, vettja… det verkar uppskattat minst sagt och är ju precis det jag fullkomligt badar i just nu!

Ni vet;

För det där lilla gänget jag har här hemma. För dom gör jag allt. Och lite till. Och önskar mig vara stark.

Stark.  -I både hjärta och själ. Hela kroppen och knoppen. Vissa saker kan man inte påverka här i livet. Men mycket.

En utav mina livspusselbitar, för att jobba mot målet att må bra (ni vet; glad mamma. glada barn), är förstås min träning. ”Gympandet”, som jag säger mest för att liksom göra det så prestigelöst det bara går. 

FUNKTIONELLT, LÅNGSIKTIGT och HÅLLBART..tre ledord i mitt gympande.

Jag menar; jag har iiingen längt efter, eller användning av, att till exempel kunna göra ETT lyft som väger som en elefant. Eller bli skitsnabb på 100 meter.. nog för att spurter efter småttingar kan liknas vid det ibland. Nä, jag som mamma behöver orka många repetitioner, många små, ganska-tunga lyft, varje dag. Jag behöver orka lite som ett marathon snarare. Som ammemamma; förebygga onda axlar och rygg.

På tal om det;

Till er andra ammemorsor; en sporttopp för amning. Från Boob. Helt fantastisk! Ganska så dyr i vanliga fall, men just nu nersatt i pris. Klicka hem en HÄR vettja!

…

 

Det är lätt att tro att en sån som jag, som ju på riktigt tycker om att träna, alltid tycker att det går så hiiimla lätt.

Så fel. Ibland kör jag bara, och vet att det kommer vara härligt när jag väl sätter igång… eller i alla fall när passet är över. Men jag vill sträva efter att det ska kännas härligt, hela vägen. Stunden där jag tar hand om mig själv. Jag är heller inte den som bangar att ta ut mig, fullkomligt. Gillar det. Men inte varje gång.. Hugaligen, nej! Balans, ni vet…

Och Japp. Här är jag. (snart) 12 veckor efter att lilla Trean kommit till världen.

Nu säger vi hejdå till Jante. För jag är så glad och lycklig för varje millimeter av min kropp. Så fantastiskt stolt. Tacksam. Och imponerad. Tänk så fräsigt den fungerar! En känsla jag vill att varendaste en av er ska känna över era kroppar. Mamma eller ej. Nyförlöst som absolut inte. Man ska vara snäll! …det säger man ju till barnen, ju. Då kan ju inte vi vuxna komma och vara elaka mot oss själva.. jag hör alldeles för ofta kvinnor som högt uttrycker sig att ”nä, nu är jag lite för lös, fyllig, mjuk, fluffig…” och så vidare. 

Men, hur MÅR du? är min fråga då.

 På insidan..

…det yttre är ju så himmelens sekundärt. Och visst, jag kanske kommer säkert vandra tillbaka till min vanliga kropp (min ”trivselvikt” som det så fint heter..vad nu den är för mig, det vet jag inte? Vi äger ingen våg)..och klädstorlek (skönt, då slipper jag köpa en helt ny garderob (svindyrt ju)..

.. Jag uppmanar att gå på känslan i kroppen;  känner jag att jag mår bra? orkar jag vardagen som jag vill? har jag ont någonstans? ser jag stjärnor för att jag ätit lite för lite? känner jag mig LYCKLIG och STARK? .. såna frågor. Vem bryr sig i lite fluff, liksom?

Jag är så förbenat trött på alla gamla dammiga kroppsideal.. jag har själv varit där.. typ under gymnasiet. Åt morötter till lunch och sprang på livet sedan… ooooj vilka muskler jag INTE byggde då. Det hade ju kunnat gå dåligt det där, jag hade absolut kunnat utveckla något.. men tack och lov blev det inte så.

Nix. -Det där dammiga, var verkligen DÅ. NU, är jag så mycket klokare och så himla glad för det. Min kropp är ett redskap. För livet. Därför vill jag ta hand om den så gott jag bara kan.. motionera och fylla den med bra mat.

Fråga mig inte om vad jag äter….-jag äter mat!

 Allt. Som jag tycker om. Utesluter inte något. Jag älskar att baka bröd, som ni vet. Älskar att äta bröd. Potatis, krämiga pastarätter och så vidare. Vi äter allsidig kost. Gillar sallad. Lagar från grunden det allra mesta, bäst och godast så ju.., men det slinker ner både fiskpinnar och köpesbröd ibland också. Det går ju fint det med, en ska inte dräpa sig..! Men ja, hembakt och hemlagat i allra högsta grad. Och så sockret; ja, det vill vi ha god balans med. Lagom. Hembakt är allra godast och allra bäst där med. Men jag kan tycka ett ballerinakex är hur gott som helst en gång också, då njuter jag av semesterkänslan det ger mig, som Bagarmamma, liksom. Och smågodis, det är det väldigt lite utav. Storebror fick börja köpa några lördagsgodisar när han fyllt fyra.. så ni kan också räkna ut att Juniflickan med andra ord inte ens fyllt 2.. så är det med småsyskon ju. Livet. Helheten räknas. Så blir det liksom ingen fara på taket sedan.

Så nu vet ni. Vi äter. Mat. …. vilket ju är en faslig viktig byggsten, för att orka med dagarna på bästa sätt!

Vi går vidare.

.. på tal om det där småklyshiga ordet; Balans.

Bilden ovan. Från häromdagen. En nytränad lycklig småttingmami! Där hade jag tankat energi och mammatålamod för många timmar framåt…. 

Just nu i livet är jag så himmelens mycket mamma. Emmelitiden är ganska så minimal. Jag behöver heller inte mycket sådan. Men några små halvtimmar på veckan, med eller utan småttingsällskap, det vill jag ha. Och tänker så fortsätta prioritera.

Ni vet ju att jag gympat på hela vägen även denna preggotet, med lille B alltså. Och efter ett par, tre veckor i lugn bäbisbubbla, så var jag även denna gång sugen på att röra på mig på gympasätt. Sommaren har bjudit på jag-har-just-varit-preggo-pass, blandat med många promenader. Vissa veckor har helt strukits. Bara för att livet varit så. Som att jag låg i feber en vecka. Ja, ni vet hur det kan vara. Något jag tidigare i livet skulle ha tyckt varit svinjobbigt.. att inte kunna följa träningsplanen, liksom. Men kära hjärtanes.. perspektivet är större nu! Det är underbart, tycker jag! Och om jag kunde säga till mig själv för några år sedan att ”Emmeli, om du bara visste.. fastän du vilat längre än du tänkt, så kommer du känna dig starkare sedan!”. Precis så var det igår. Jag tänkte; ”ooh, vad trögt och tungt det kanske kommer gå nu..”. Men icke!

…

Så; nu är vi igång med vardagen och jag känner nystartkänsla och tänker lite på hur jag ska lyckas hålla mina små träningsstunder vid liv även framöver…

1. Börja hösten lugnt. Lugnare än Emmeli egentligen vill. Men jag bestämmer över henne.. Ju! Jag födde vårt tredje barn för 12 veckor sedan och kroppen är en bragd i sig. Jag ska vara snäll.
2. Göra en liten överblick över livet just nu... vad är rimligt att hinna med, så det blir en härlig grej och inte en pressad sådan…väga in när mannen har brandjour, brandövning, att det kanske är något kalas att ordna en masa inför, att vi har mycket inplanerat, att vi lägger så mycket tid vi kan på huset..med det sagt;
3. .. jag ska sätta mål som jag vet att jag lätt kan klara varje vecka. Och sen är allt annat utöver, en bonus. Visst låter det klokt och bra? Första träningsveckorna efter lille B kom till världen, där jag gjorde två pass i veckan och promenader utöver dom, har fortfarande inte ökats på. Bara just för att jag inte vill att det ska bli någon press. Nu är jag skitnöjd för varje pass jag får till och tänker att med tiden vi kommer in i trebarnslivet, så hinner jag med det där med eventuell ökning.
4. Som vanligt; se möjligheterna! Jag och M kan stå vid gungställningen och hoppa grodhopp medan kidsen gungar… anpassa träningen till livet!
5. Vara skitnöjd över den träning som blir av. Tänka att allt är bättre än inget. 12 minuter core är bättre än inget… till exempel.

Slutligen.. Träna sånt du tycker är roligt!! Du ska inte gå på en massa spinningpass om du egentligen avskyr det… då tror jag till sist gnistan släcks och gympandet uteblir i alla fall. Gör sånt och på det sätt du vet är hållbart för DIG! .. i vanlig ordning; struunta i vad ”alla andra” pysslar med. Kör ditt race..! …med dom orden sagda, menar jag INTE att ni ska utesluta träningssällis, för det, är prick hur härligt som helst!  

 

Det här är min plan. Haka på du med, vettja! ..och fyll hösten (och hela livet för sjutton!) med gympande och svettig rörelseglädje! 

 

 

Lillafrun