Livets allra, allra första gung, guuung! 

Hur stort kan det bli, egentligen?Lillebror gav tummen upp, som ni ser! Min 8-kilos-gose-lillprins.

Denna unge. Han är magi för mig. Han, också.

För varje barn lär jag mig något nytt, om mig själv. Känner hur jag blommar ut, mer och mer för varje barn och steg för steg blir den bästa versionen av mig själv.

Jag är, som ni vet, någon med höga ambitioner. När det gäller allt jag tar mig för, tror jag?

Nu stod jag plötsligt här. Med tre småttingar. Dom viktigaste människorna i livet. Och om jag skulle kunna fortsätta att vara en glad, varm och kärleksfull mamma, vilket är det viktigaste för mig. Då fick det bli andra bullar kände jag…. SPM. Spar På Mamma– bullar.

Jag slår inte lika många dubbelknutar på mig själv. Ibland måste man, men inte för världsliga saker. Jag har sagt åt mig själv att sluta vara så jädra DUKTIG… (mot mig själv och mina krav på mig själv, alltså. Utan behandla mig lite mer som jag skulle behandla min bästis). 

Jag älskar fortfarande att baka matbröd, men jag kan också köpa en brödpåse ibland. Ingen big deal. Jag är ju en ordning-och-reda-typ som mår bra av att ha det fint i hemmet.. men jag kaaan ta den där (förbaskade, tycker ej om den) skurmoppen i något rum för att SPM:a lite. Är såå nöjd för precis alla träningspass, bryr mig inte ett dyft om det blev ett mindre förra veckan och ett mer denna. Tycker att jag gör alltsammans så bra. Och ni hör ju; Små skitsaker som gör stor skillnad ändå i slutändan. Jag är och gör nog mest som tidigare. Bara det att förhållningssättet är ett annat. Ett mycket skönare och snällare ett. Det behöver inte vara svart eller vitt, liksom. Kan tänka; ”Istället för att ta dagens sista energi till ännu en limpa extra, (vi är FEM i familjen nu liksom, går ej att jämföra med liten familj på tre)… ta en promenad med Storan istället!” 

Bertil gjorde mig snäll mot mig själv, brukar jag säga.

Så sömnig där i gungan att det med några små gungningar till, säkerligen hade slutat med snusande Lillprins B i Storasysterärvd overall och Storebrorsmössa.

Jag har landat så gott. Som trebarnsmor. Och jag fylls av värmen i kroppen…. tryggheten och lugnet.

Lite som att en, redan absolut högt livet-älskande blomsterknopp, bara plötsligt slagit ut och blommar med full kraft. Jag njuter liksom ääännu mer av livet nu, jag som knappt trodde att det gick.

Vilken resa det är, det här. Att vara mamma.

”Med tre barn så tappar man kontrollen..”

..Det är ord jag hört och läst och fått sagda till mig sååå många gånger under preggoteten med Bertil. Hujedamig, tänkte jag. ”Tappa kontrollen”. Det låter ju hemskt ju. Jag som är en hypertyp på att ha kontroll i den mån jag bara kan.

Men jag tror, kanske, att jag förstår vad alla menat. Jag skulle inte säga att jag har tappat kontrollen som i att jag inte har koll på mina barn och pinaler och hemmet osv. Jag har mera släppt kontrollen till viss del, med stora tryggheten, rutinen och jag-kan-känslan i ryggen.. som magi alltsammans.

Ständigt smått lulligt berusad av lycka över att ha tre små ljuvliga ungar under mina vingar.

… 

Sixten gjorde mig till mamma, sprängde hjärtats omöjliga gränser och visade mig största gåvan i livet. Juni gjorde mig starkare och skörare, på samma gång, känslan av att ha TVÅ älskade små. Hon sa till mig att jag klarar så mycket mer än jag tror. Bertil gav mig ännu större mammatrygghet. Och gjorde mig snäll… och gör liksom livet ännu, ännu härligare. Tillsammans, gör dom mig till den lyckligaste, mest kärleksfladdriga mamman. Några gråa hår rikare, förstås. Men jag bär dom med sån innerlig stolthet och tacksamhet!

Lillafrun