År efter år här på gården, ja nu är det ju inte hundra utan fyra, men ändå. Varje sommar har den där klätterrosen växt och varit stor, så stor.. för att sedan inte få ens en endaste knopp.
Sån blomsterbesvikelse alltså. I det mått jag tillåter mig deppa över en ros som vägrar blomma. Nej, inte så mycket depp. Mest en undran; ”vad äär det för knas?”.
Så i våras. När vi strösslade koskit över allt och lite till här på gården, så fick också rosen sig en skvätt. Och kan det vara den, älskade kodyngan, som ordnat mig den mest magnifika blomningen av vackra, vackra klätterrosen New Dawn?
Oavsett. Jag är så lycklig. Alltså saligt lycklig. Att få ha en klätterros som dignar av blommor. Den klättrar in i trappan och kring räcket härs och tvärs.
Juniflickan, i ”nattalinnet”, försöker norpa åt sig en.
En Sommarlovssyn jag sent vill glömma.
Sommarlovsungar alltså. I nattasärkar. Sommarkvällar eller alldeles nya dagar, sommarmorgnar. Så ljuvt.
Rosendrömmen blev sann!
Idag är det augustionsdag.
Morgonens springtur viskade om höst.
Vackerrosen blommar ännu.
Jag tar barnen med mig på en mysig dagstur till min Mamma och Pappa. Kära hjärtanes. Dom två människorna. Älskar dom så hjärtat värker.
Tänker mig mamma-och-pappa-prat, mys med ungar, en loppistur och hammockgungande likt när jag var liten… medan mannen riktar väggar på vår övervåning…
Det blir en bra dag. Hoppas att ni får en fin dag!
Senaste kommentarer