Hej på er!

Tjurigt surväder pågår, lugn hemmafredag likaså.

Jag vill muttra på vädret men hejdar mig..för världsligt, ju. Vi äter långsam frukost, som lyckades skrapas ihop från det näst intill tomma kylskåpet som väntar på helghandling, men med nybryggt kaffe och ”mammabröd” blir det ändå alltid en höjdare. Tusen pålägg behövs faktiskt inte.

Så gav vi oss ut. För ut vill vi, oavsett väder. Både småttingar och mor mår gott av friskluft. Och medan vi gick där längs lillvägen, Storebror rullandes Lillebror i vagnen. Juniflickan med handen i min. Så tänkte jag; ”å, vad gulliga dom där!! och tuuusan, vad grått det är, idag IGENNN!”.

Sekunden efter min tanke, säger Storebror; ”kolla vad vackert det är med stenarna och löv, ta en bild!”. Gullungen.

Och han har så rätt. Surväder är vackert på sitt sätt, det med.

Vi leker ute innan vi går in och lagar lunch och spisar mjuk musik. Trots att jag har en muttrig dag och inombords undrar ”måste vi äta idag!? kan vi inte äta typ luft till lunch?”, så är det himla härligt när väl maten är lagad och ungarna mm:ar.. och jag vet ju, att jag bara är lite trött idag. Och har många tankar som snurrar.

Pappan kommer hem, fredagstidigt och nytränad, som alltid på fredagarna. Företaget han arbetar för friskvårdar som avslutning på fredagen. Sånt bra påfund. Själv önskade jag den skäggige god helg och sa ”maten står på spisen och här är din gulliga lunchdate” medan jag pekade på ettåringen som precis vaknat efter marathonsovning. ”vi andra har ätit, jag tar min friskvårdshalvtimme nu, ok?”. Fredagsgympa. Och det skingrar tankarna och ger mig styrka, inifrån och ut.

För nej. Allt är inte alltid rosenskimrande i livet. Allt har sin tid. Lycka har sin, olycka sin.

I förrgår hamnade en älskad i knipa och sedan dess kan jag knappt tänka på annat. En sån där grej jag inte kan påverka, då det inte handlar om mig. Men jag lider med personerna i fråga och skulle vilja kunna trolla. Går ej. Skit också.

Och så har jag ett kapitel i livet, som gör mig alldeles nervös av lycka men som jag inte vet om jag ska våga fullfölja. Fast Våga är ju kärt ord..

Och det största livskapitlet, är mig så enormt tacksamt och kärt och handlar om dom där fyra människorna jag älskar så hjärtat värker.

En blyertsgrå oktoberfredag, alltså. Med ännu en HemmaMammavecka i hjärteasken. Lite sådär fredagstrött nu, känslig och längtade efter Tillsammansdagar, är denna mor.

Livet, hörreni. -En ynnest! ..men inte alltid så lätt!

Hoppas att ni får en god start på helgen så hörs vi snart igen!

Emmeli

G-VMBJT57ZE4