Det är tisdag och oktober har ännu en hop dagar kvar. 

Här hemma stökar vi fram frukost och tänder ljus, spelar mjuk musik och vaknar till. Utåt är jag en glad mor, men inombords känner jag mig ganska så trasig och orolig. Nog för att jag är noga med att barnen ska veta att mor inte är någon maskin, så behöver dom inte tyngas med allt från livet, tänker jag. 

Dagen fortsätter och Storebror fick välja på att leka med vännerna på Förskolan eller följa med oss andra på bibblan och vidare på FN-samling i lillkyrkan. Han tyckte att det var ett svårt val men var så beslutsam. Det gjorde mig glad, älskade storlilla pojke. Vi skjutsade Storebror till småvännerna och vi andra knatade på byatur. Ohyggligt mysigt. Vi kom hem sedan. Med vagnen fylld av ungar och nylånade böcker och med våra hjärtan fyllda av musik med texter som berörde så. Tänk att vi får bo och leva här på jorden. Tänk att mina barn får känna sig trygga, varje dag. 

Hämtade Storebror och samlades för mellis. Köpes-rostbröd, hembakt limpa, varm choklad, varmt kaffe. Mamman ”spelar Allan” och barnen skrattar.

Ett kök fyllt av liv!

En väldigt röra. 

… och den mesta, stod den där lilla vännen för.. han ni ser där borta i blurret…

Ooh, vilken utvecklingsfas vi är i nu. Jag är andfådd om dagarna. Förutom när han marathonsover. Annars är det Vilda Babyn Deluxe. Jag låter honom go bananas, så jag hinner sörpla kaffe en stund.

Sen ringer jag en älskad. Och känner mig maktlös. Livet är fasiken inte rättvis. Fy farao ibland alltså. 

Mamma och Pappa tittar innanför dörren, barnen blir glada och vi hinner prata en liten stund. Innan mannen kommer hem och jag ger mig ut i friska luften. Springer. Och springer. En sån där tur där jag kunde ta i, hur mycket som helst. För oroskänslorna i kroppen gjorde mer ont än mjölksyran. För varje steg motade jag obehag och fylldes av hopp och styrka. Allt blir bra.. 

Vi samlas vid middagsbordet. Potatismos med potatis från byn. Findus frasiga fiskpinnar. Gröna ärtor. Syrlig, kall sås. Och alla nöjda. 

Så åker största pojkarna iväg, jag vet inte vilken av dom som har dom mest gnistrande ögonen. Femåringen ska på Livets första skridskoskola och det är för mannen, precis som för mig hos hästen i söndags, som att öppna upp ett pausat livskapitel man håller kärt. Och förstå, att våran förstfödde nu är fem år..och har börjat på skridskoskola..

Här hemma badar jag middagskladdig Vild Baby och hans kloka Storasyster. Vi resonerar, trasslar ut nytvättat hår och kryper direkt i pyjamasar. Kvällssagan väljs från den där nylånade bibblan-högen av olästa böcker.

Med Junis lilla hand trasslat i mitt hår precis som alltid sedan hon föddes och Lillebrodern vid mitt bröst. Så sköljer tacksamheten över mig. Här är jag trygg, här vill jag va. 

Emmeli