Det är inte klokt, tänker jag..
Tänk att Drömgården blev med Isprins. Mina drömmars hästdröm. Sån dunder-och-brak-kärlek till den där lilla kolabönan till häst. En 8 år gammal, 1,42 m hög storliten islandshäst som nu alldeles snart levt med oss här på gården i två månader. Knappt någon tid alls, egentligen. Och allt känns fortfarande som en endaste för bra dröm.
Fjödur, som är så mycket häst i liten kropp att det är svårt att förklara. Men jag ska ge dom ett försök, orden. Ni är många som vill veta mer om honom.. och huruvida han är ett utmaning, som jag beskriver honom delvis.
…
Fjödur, är en typisk ”enmanshäst”, som kräver luuugna, trygga rörelser från sin människa, och massor av tid och kärlek krävs för att få hans tillit. Vi har kommit en bit på vägen men är ännu bara i början av vår resa..
Han är visserligen bara 142 centimeter i mankhöjd, men inte alls den typiska barnhästen, turridningshästen eller någon man ”slänger upp” en häst-ovan människa på..det, gör man så mycket hellre på han som visserligen är mycket större, men så mycket lugnare. Lätt är det kanske att tro, att en liten islandshäst alltid är en stabil liten töltmoppe…men, det kan jag av mycket erfarenhet av denna ras intyga, att så ej är fallet. Denna ras har oerhört många lynnen och personligheter, precis som alla individer.
”Lilla Fjädern” är en trygg liten kille på det sätt att han gärna går ut i skogen solokvist tillsammans med sin människovän, om det är så att människovännen är trygg i det läget vill säga. Stora Emil i Lönnerberga- hästen går inte alls så gärna iväg själv. Så, där har vi två hästar som är så himmelens olika i personlighet men som kompletterar varandra enormt bra (hurra, bingo på den!). Stora Ikran är den coolaste jag vet, men vill absolut ha sällskap på tur. Medan Islandshästen är väldigt ”skygg” (för att beskriva kort) vid hantering men som väl med utrustning och sin människa på ryggen, absolut kan tänka sig en tur utan hästsällskap, än om hästsällskap är allra roligaste, förstås!
…
Jag ryggade lite tillbaka när jag läste annonsen om honom.. orden ”känslig häst…”, ”…kräver rutinerad ryttare..”, ”kan lätt bli spänd i hanteringen”.. ”bör tolkas som unghäst ännu..”.. men jag såg förbi allt det där och åkte och mötte den där lilla ljuvelen. Som tittade storögt med sina snälla ögon, såg nyfiken ut, men som ryggade tillbaka för minsta rörelse, och kutade ryggen när sadeln skulle läggas på.. han som knappt töltat i sitt liv men som visade att ”bara du visar mig hur jag ska göra, så kan jag, jättebra!”.. hästen, som kändes som en genomgående prinsig och snäll själ, var glad och lyhörd, framåt och följde med på mina idéer på en gång. Han som galopperade i full fart men minsann hade minst ett par växlar till och gav mig fartpirr i magen. Jag har många, många islandshästar att jämföra med och kände med ens att, ”det här är en utav dom fräsigaste jag mött”. Så rar och med maffiga gångarter, men, en utmaning, det förstod jag att han skulle bli mig.. men vilken häst är inte det, så säg!
En oslipad diamant.
Det här är hästen som behöver en lugn och trygg själ vid sin sida. På ett sätt är det jag. Jag känner mig så hemma bland hästarna och älskar det, inifrån och ut. Känner så för denna lilla häst, vill visa honom världen, att det inte är så farlig som han tror..På ett annat sätt, måste jag jobba massor, med att behålla mitt lugn när hästen visar så mycket rädsla och osäkerhet. Det är här, han är min största utmaning. Jag, är ju själv rätt lättskrämd …. jag och Fjödur-hästen är skrattretande lika, mao. Men, Jag tror det har sin mening, det här. Vi ska lära varandra, att ”inte fälla upp paraplyet innan det regnar”.
När jag väl är på hästryggen är jag som en filbunke… och är den som F litar på. Men från marken, vill jag gärna att hästen är cool ..så, här får jag kämpa på. Fjödur kan, utan förvarning, flyga i luften, göra sitt allt för att slita sig (rädd häst=stark häst), för nästan vad som helst. Att bara få förtroendet att trä grimman över mulen, har krävt mycket tid och tålamod. Men det går bra nu. Han sliter sig heller inte längre av att jag sitter av efter ridturen. Han låter mig nu också komma fram till honom i hagen, stryka hans mule och klia hans hals. Vi umgås med våra hästar i massor, alla tre och har så gjort från dag ett. Som med allt annat; Varför ha bråttom?
”De sju lekarna” praktiseras och vi skapar relation före prestation och bygger våra band på kärlek och bara, bara positiv förstärkning. Inget härskande (typ; ”jag är din ledare Fjödur”).. nej, vi vill jobba tillsammans med hästarna.
Drömgårdens Fjäder i galopp över åkern. Och där får jag vara med. Nyp mig i armen.
Så nu vet ni, det här är en starkskör hästsjäl. Som jag älskar av hela hjärtat och ser så fram emot att lära känna ännu, ännu mer.
Sagan om Drömgårdens Isprins, har ju bara börjat!
…och pssst! Alla gångarsryttare… snaart länger jag mina stigläder igen, ..lovar!
Senaste kommentarer