Nu skulle det göras Försommarhage här på gamla gården! -och självklart var hela gänget med på det.

Team Drömgården, ni vet!

Jo, givetvis tar det längre tid än om två vuxna skulle gasa på med fyra händer non-stop. Men att jobba, fixa och greja, alla fem tillsammans… nä det finns nog inget charmigare.. vad spelar det då för roll att det tar lite (ganska mycket) längre tid?

High five sa mamman och Bertilen! Nu var stolparna nere i backen och isolatorerna på plats. Bara tråden kvar!

Ungarna lekte och Ikran vandrade, fram och tillbaka, fram och tillbaka… ”ska. jag. få. komma. ut. till. det. där. drömgröna. snart!?”

…

Tillsammanskänslan. Hur alla hjälper till, så gott var och en kan. Ibland körandes stolp med sin fyrhjuling. Ibland bara lekandes med varandra. Synen, av barnen som växer med deras små uppgifter. Synen av lillunge kutandes mitt ute på gröna åkern, fri från bekymmer och med FRIHETSKÄNSLA lysande om sig. Denna plats, som vi har äran att kalla vår. Vi kan inte med ord beskriva tacksamheten.

Med hästarna blev denna gård så himla levande. Och precis hela familjen älskar arbetet med dom. Inte minst den där skäggige. Vi säger inte att det alltid är lätt, ibland är det småkrångligt ”att få ihop det”, men dom stunderna är få, till skillnad mot alla gånger vi känner hur livet rusar genom kropparna på lyckovis.

Men kom ihåg, ”att välja är att välja bort”, visst? Vi väljer att leva som vi gör, och med det väljer vi också bort en väldans massa. Vi gör inte alllt. Har inte allt. Om vi jämför med alla er andra, alltså. Men vi gör inte det. Tittar inte på hur andra lever och jämför. Möjligtvis inspireras. Men aldrig avundas.

Enligt oss själva lever vi det lyxigaste livet vi kan leva. Vi skapar vårt Drömgårdsliv. Här. Nu.

Ett stycke Blått Berg på span, med fin sommarpäls på vissa delar, blandat med lite tuffsig vinterpäls på andra. Världens finaste. Alltid.

Mitt i allt kommer Bertilen och säger; ”mamma! hand!”. Och så går vi. Dit han vill. Vi plockar ”omma!”.

.. Hästmamman mumlar för sig själv; ”ni veet väl hästarna, att dessa smörblommor låter ni bli!?”. Väldigt nojjig jag. Att släppa ut på grönt gräs är festligt. Men för spännande också.

Utsikten från Hästhagen är inte pjåkig. Här hade vi nu hållit på från morgon till snart middag. Pausat för lunch och mellis mitt ute i hästhagen. Såna där stunder som varken jag eller M kommer att glömma. Och förhoppningsvis, kommer även ungarna ihåg.. kanske inte Minstingen, ännu.

Älsklingsgänget!

.. och nu var det nära. ”Det här blir som en ceremoni!”, utbrister sexåringen. Vi ställer upp oss och öppnar sedan den nu så kallade Natthagen, till Försommardagshagen.

Och iväääg det bara! I full galopp! … under någon minut, funderade jag och M starkt på om killarna skulle spränga hagen. En viss kolaböna (Fjädern) var lite vääl ego över det gröna.. och som den flockledare han är här hos oss, så skulle han sätta sina vänner på plats. Men Ikran löste det där fint, vänligt men bestämt liksom. Som han är. Och Isprinsen kom sedan på att ”okej, det finns gräs så det räcker åt oss alla!”.

En drömsyn. Sedan barnsben.

Nu vänjer vi pojkarna, från bara några minuters betande första dagen, och ökar lite för varje dag. Hästpojkarna har innan betessläppet haft lite grönt gräs i sin hage att vänja in sig på.. men ändå, så tänker vi vara försiktiga, försiktiga. Under sommaren, när hästarna är helt invanda, kommer vi låta dom beta godisgrönt om dagen och ”ta in” dom till ”Natthagen” (Vinterhagen dom haft hela vintern) för att vila från Godis under natten… tugg har dom så det räcker i ”Natthagen”…

Men Hästar på grönbete alltså! Tänk att vi får vara med om det här..

Emmeli