Vi hade tänkt dra igång ännu en nytt renoveringsprojekt i helgen, matrummet. Men hejdade oss.

För livet är alltid viktigast och går alltid först. Och nu rörde det sig om hästarnas liv… jaa inte som i att det stod och föll med detta, men vi har länge tänkt att vi ska göra i ordning där allra längst ner i lagården, där det tidigare varit fyllt av liv både kor och häst men som nu sedan många, många år enbart varit fyllt med ”lite tå vart” (lite av varje, alltså). Vi vill utnyttja lagården till att kunna ta in hästarna där när vi behöver, särskilt vid verkande av hästarnas hovar. Nu har ena pållen, den enda som har skor av våra tre hästar, tappat en sko. Vilket betyder att han inte kan tas med på tur.. till skillnad från andra två pållarna som har stor vana att vara barfota, så halkar denna krake runt som Bambi på hals is, när han ”bara” har tre av fyra skor, med fyra broddar under varje sko…. så, det ”akuta” läget, handlar om att vi behöver ha hit Bästa Hovisen.. och med den vargavinter vi i år har, har vi helt sonika inte hjärta att be henne komma hit och sko nere i ligghallen (utestallet) som hon annars gör.. hujedamig, tänk så kallt!

Oookej, hej hej lagården..

.. bör tilläggas att här var i det närmsta tomt när vi flyttade in. Vi har blivit riktiga samlare, på typ allt, och här fanns allt från travar med fönster, samlade gamla radiatorer, några buntar gammal brädfodring, isolering vi ej är intresserad av, konstiga mackapärer.. och förstås gammal skit, från katter som i en sandhög gjort sig Världens Största Kattoalett, från såna där snabbspringande fyrbenta med långa svansar och givetvis hejdlöst med redig skit och damm sedan åren som gått och allt bara stått..

Ingen ”amningspaus” längre… men ”andningspaus”.

Puh, så vi pustade på i munskydden, stånkade och bar, hivade på brännhögen, röjde i andra hörn för att kunna stuva in annat intill och så vidare. Allt detta, inget inget vi ville ha med gullbarnen på. För skitit och dammigt. Ni mår tro att vi är tacksamma för att dom hade det kungligt i alla fall, hos Hjärtevännerna i byn där uppe mot fjället. Dom är lyx att ha i våra liv.

Så vi päron hade date, och alla ungarna levde loppan med sina vänner, som senaste året blivit som barnens ”andra familj”. Så fint att det inte är klokt.

Det började likna något. Vi såg golvet. Och det var rysligt häftigt, att vara där.. och rafsa och böka runt.. som i en svunnen tid som bara tagit ett djupt, pausande andetag. Där står mjölkpallen kvar. Buntar med tagel hänger på krokar från hästen som stått där i spiltan. Kvasten gjort av björkris, fungerade lika fint att sopa med nu, som då (gissar jag?).

Tilläggas bör också, att det här bara är den högra delen av lagårdsdelen. I den vänstra är en rad vackra gamla bås där korna stått… vilka nu vi förstås belamrat med diverse. Men den delen får vara utemöbelsförråd och så vidare, den vänstra delen skulle hästarna nu få.

.. medan M rev den gamla fållan, fann vi delar av en gammal sele. Och en blå skjorta.. som det syntes att det arbetats hårt i. Så rörande alltihopa, tycker jag!

.. och hästarna stod så nära oss dom kunde där ute i hagen och undrade vad vi påtade med. När vi hämtade barnen var vi smått lyriska. Dom hade haft det världsfint och vi hade gjort något vi länge längtat efter.

• 

• 

Hurra för att mötas av detta denna söndag, årets sista januaridag! Vänstra före-bilden hade bytts ut mot den högra.

Det är skitit och slitet av tidens och livets gång, men det är så nära dammfritt det kan vara, luftigt och en yta vi redan är så glada för.

”Ska vi få se vad i hela friden ni donat med där inne nu då, nån hiimla gång?”, menade hästpojkarna i eftermiddags..

Vi ströade och la in en tuva hösilage och laddade upp med favoritfodret.. inget tvång skulle det bli, utan i vanlig ordning pepp och positiv förstärkning… hur våra ”vildhästar” skulle reagera över att försöka tas in, det visste vi inte riktigt men hade våra aningar..

”Åhå vilket pangstället”, sa lillponnyn. Och ville helst aldrig gå ut igen. ”Där inne hade ju människopäron laddat med så mycket gott och mycket gos, ju! Beröm för att bara stå coolt fick jag visst också!?”.

… så hämtade vi lilla Fjädern. Vår starksköre isprins, vår stora lilla utmaning som jag jobbar med varje, varje dag. Små stunder, han och jag, där vi tar kål på ena ”spöket” efter det andra… att jag kan stå och prassla med en pappsäck precis bredvid honom nu, är något jag skulle skrattat mig själv i ansiktet åt, om jag sa för ett år sedan. Tiid, kärlek och tååålamoood..

… tjoho! Nemas problemas. Nu hade vi två hästar inne och båda var chill. Efter några minuter gick vi ut igen och sedan in för nytt beröm och nya karameller ur handen… såklart dom älskade stället med ens!

.. nu hade vi bara en liten kluring kvar, att få in honom som det tog en evighet att lasta för att han skulle åka transporten till sitt nya hem. Han som tar till flykt när saker är obekväma. Han som iiinte gillar att känna sig trängd. Vi var lite tveksamma.. på det stora ”Blå Berget”, men samtidigt hade han fått stå precis utanför och sett hur andra hästarna gick in och kom ut så glada och villiga att gå in igen.. så han var nyfiken.. ”bara han går in genom lilla öppningen så borde det vara lugnt sedan”..

Seger!

Alla hästarna älskade deras nya plats.

Jag är så lycklig. För nu har vi ett riktigt Lagårdsstall och vackra byggnaden andas av liv igen. Hurra!
…. nu drömmer jag om att bygga hönshus i ett hörn där inne också……. men jag släpper den bomben för maken, imorn eller så.. hehe

Emmeli