Det blir tisdag. Alldeles i mitten av februari.

Det är 2021 nu, det vi börjat lära oss. Det tar ju alltid ett tag. Året känns hoppfullt, om än lite trögstartat tycker jag. Vi längtar.. efter att få leva ut, med kramar och hälsa på och ”kom iin och ät med oss!”. Men vi ska inte klaga. Alla är friska och mår gott, sånär som på nån snornäsa.

Det är småsömnig morgon. Vi har inte bråttom. En Lillebrorsblöja hade läkt kiss i storsängen. Och storkatten kräks på tröskeln mellan köket och hallen. Äsch. Det är bara ta hand om och sen är det klart. Ungar äter frulle och på några sekunder har jag förberett allas vintermunderingar. Overaller, Farmor- och Mormorstickat. Mössan. Handskarna. Snushalsduken. Säger ”nu klär vi på oss” och som på ett pärlband kommer dom och är ivriga.

Vips är vi på skolgården och vinkar av Storebror. Vi andra åker hem till Drömgården igen och går till lagårn, i vanlig ordning. Fyller vatten och fodrar hästar. Gosar mule. Och återvänder in. Det är pussel och leklera, kortspel och kaffesörpel. Mamman gympar och svettas och blir samtidigt bjuden på diverse playdoh-bakelser.

Efter lunch fyller vi semlor. En hel hop. Susar iväg till byakolan igen och möter Storebroren. Hinner småprata med älskad syster tillika Sixtens Musikfröken. Tvärsurrar med Mamma N och säger ”vi ses imorn”, innan vi åker hemåt. När vi rullar in på gården skiner solen så gott. Lillebror har hunnit somna i bilen… hoppa över sovning var en dum idé, sa han med sitt snarkande språk.

Vi dukar upp semmelfika ute på bron. Drar ut lille fotogenlampan och tullisbuketten. Allt för kalaskänsla. ”Nu kommer dom!” hör jag barnen ropa. Så spenderar vi eftermiddagen med älskad PappaMorfar och PappaMormor. Fikar och pratar livet, går till hästarna och konstaterar att vi är så tacksam som mitt i allt, kan ses såhär.

Vi vinkar hejdå.. och Bertil var helt omöjlig att väcka och missade två favvisar. Vilken tur att jag kunde muta honom med det där Kinderägget från Morfars vid väckning. Vi tjavar över till Tant G med ett par semlor i samma veva. Oj så glad hon blev, lilla jättegamla, ensamma tanten.

Å, puh. Nu var det ju dags för middagslagning, ja. Eftermiddagströttheten slår till. Ungarna hinner äta sig mätta under tiden jag lagar… minns själv hur gott det var när jag var liten, och gick och småknyckte matbitar från bänken där mamma stod och lagade. Konstruktörspappan kommer hem en sväng för att äta, hinner pussa på oss alla innan han susar tillbaka till jobbet igen. En ovanlighet. Det klarar vi. Här hemma spelar vi fia med knuff och bygger ännu ett pussel från alla ärvespussel vi fick från min barndom idag. Jag plinkar på pianot.. Juni har redan ställt upp Astrid Lindgren-sångboken.

”Vad det är bra att jag har dig
Vad det är bra att jag har dig
Vad det är bra att vi har oss
Ja, jättebra är det förstås

Att vi får träffas varje dag
Och va tillsammans du och jag…”

…

Allt som betyder något.

Det blir tisdag. Alldeles i mitten av februari.Inget glamoröst pengafräseri inblandat. Men tänka sig. Själen, den har sitt egna fyrverkeri ändå efter denna dag.

Nu väntar nattasagan… och mycket troligt somnar jag bland alla små.

Emmeli