Så blev det dag 5 av vår livets första slåtter.

Dag ett, moment ett, slagning av gräset. Dag två och tre, moment två; vändande. Dag fyra, en sista vändning och några torktimmar senare; moment tre; strängläggande. Dag fem, moment fyra, det tuffaste; pressa balar och ta in allt hö till lilla höskullen! … för det här skulle ju bara blir ”en liten skörd, så pass att vi ordnar lämpligt stort för hästarna att få efterbeta på och samtidigt försäkrar oss om att vi får in en del fint, vältorkat hö, nu när vädret är dunderbra för hötorkning, om utifall att den senare , stoora skörden, blir drabbad av regn eller dylika problem..”..

Nej, vädret hade inte kunnat varit bättre, nej. Så otroligt flyt såhär första gången vi gör eget hö, att få slappna av från väderstress. Inte en droppe har fallit i detta torrhö.. och nu var det då dags att se vad den där balpressen gick för!

Far och son i bild. Och Pelletraktor som jobbade på och balpressen som bara spottade ut hårdpressade balar av finfint torrhö.

Så spännande ju! Fast ohyggligt varmt. På gränsen till olidligt. Fy sjutton vad dom gjorde det bra dom som arbetade..

Ja, än hur mycket arbetssugen jag var och bara ville hugga i, så kändes det inte schyst mot bebbe och bebbemagen.. så i år har jag ”bara” agerat Bondmora på markservice-vis.. men det ska ju någon göra också. Serva med vattenflaskor, lunch, fika osv.. och åka med barnen och bada, tillsammans med kusinerna.. ja det var just vad vi gjorde där och då medan första hölasset balades.

Fast först var Minsting bara tvungen att få gosa lite med höet.. ”gläs ölevallt!”.. ja, gräs överallt.

Och såklart skulle hästarna få provsmaka, tyckte Minihästbonden. Succé!

Och när jag och barnen kom hem från badet, möttes vi av dessa juveler. Mor och son. Jag kolavippar så fina och starka!! Hur cool är inte svärmor där uppe på höskullen!? Fantastiskt.

Jag nöp mig i armen.. ”tack livet för att våra barn får växa upp såhär. I frihet, trygghet och alltid omringade av människor som älskar dom. Med småfötterna på jorden, så livet-tacksamma redan nu. Här tas inget fräsigt köperi för givet.. det gör däremot kärleken och tiden tillsammans och det är precis som vi önskar. Och att ha djur som självklara familjemedlemmar att ta hand om allt vi kan, det växer vi alla av. Hela gänget”.

Det jobbades på… och vi kunde konstatera att det blev väldigt mycket hö, på bara några strängar..

Livets första egna slåtter! Så löjligt lyckliga där uppepå!

PappaFarfar och ett helt gäng småkusiner. Åkandes på hölasset uppemot gården..

Bullerbykänslan på topp!

Så stolt över M som ännu en gång gör något för första gången, som han absoluut aldrig provat eller varit med om. Men han har läst och läst.. och jag har peppat med ord som ”vi provar! vad är det värsta som kan hända!? ” .. livet är för kort för att avstå sina drömmar bara för rädslan att misslyckas. Så tänker jag.

Den första arbetsdagen med höintagning avslutades med att vi köpte hem pizza till middag och åt ute i skuggan. Ni anar fest- och segerkänslan! .. och för ingen av oss, var det svårt att somna till kvällen. Dessutom med en tacksamhet så stor.. jag och M är ju urdåliga på att be om hjälp. Ja supersämst. Hade inte gjort det den här gången heller, men hur skulle vi ha klarat oss utan Svärmor och Svärfar denna dag!? Tack tack tack, älskade ni. <3

Sen blev det ny dag. Nya hö-tag.

Denna dag fylldes gården med älskade vänner och nya familjemedlemmar som skulle hjälpa oss. Gården bara kryllade av småungar, som lekte, hoppade studsmatta och badade i vattenspridaren. Mammor som roddade småungar och fika och fix. Och tre pappor som slet hårt där nere på åkern!

DET VAR SÅ UNDERBART!! SÅ ROLIGT OCH HÄRLIGT!

Men, det här var ingen lätt match. Det var så oerhört varmt. Och balarna väger sina kilon.. ca 12 kg/bal.. många kast och lyft gjordes av dom där tappra pappisarna. Vilka kämpar!

Teamwork!!

Men plötsligt.. var det bara ett lass kvar och det behövdes inte packas in utan skulle säljas bort med en gång under kvällen.

För nej, vi kan omöjligt ta hand om allt hö som blir utan kommer absolut behöva sälja bort. Vilket känns helt fantastiskt… vi är ju så novis och okunniga, vi hade ingen aning om hur mycket hö det skulle bli av denna del vi slagit nu. Men det är uppenbarligen ett fantastiskt hö-år i år.

Upp mot gården det bar med det sista lasset och en stor segerkänsla för oss alla!

Jag hade gjort storkok med köttfärssås och spagetti och kände mig, LYCKLIGT, som den där Bondmoran jag alltid drömt om att få vara. Älskar ju sånt där.. laga mycket mat, bjuda älskade på, fylla hemmet med liv… i köket kringlades en kö av små bebbefötter och småungar och duktiga päron.

Och så skålades det, i bubbel och flädersaft! Ännu en dag, som avslutades med tacksamhet så enormt stor.

Vilken familj och vilka vänner vi har!!

Vi sa ”natti natti, ses en annan dag” och här i bild är jag och Bertilen med en livet-favorit.. vår ”Lataliv” (Nathalie), som B säger. Hon peppar mig till så mycket att ni anar inte. Än hur mycket vi ses, får vi aldrig för mycket av varandra. Det är fräsigt. Och vad N ska ha maskrosorna till? Små gulliga kaniner, förstås. Här på Drömgården finns det gott om sånt nu när vi inte slagit gräsmattan en endaste gång på hela sommaren… kanske gör vi det nu när vi liks är inne i slåtter-svängen, haha! … fast i ärligheten namn, så kändes vi oss alla precis som Stickan demonstrerade låg och snarkade på bron..

Men tänk!
VI ÄR KLARA!

För det här gången! … och har redan börjat tagga för Den Stora Höskörden, men ungefär dubbelt att slå, om några veckor.

Men först lite vila.

Det var livets första slåtter, det!

Kommer minnas den för alltid tror jag. Så mäktigt och idyllisk upplevelse.. idag pustar vi ut.. känner stor tacksamhet och trygghet att om det faktiskt helt skulle skita sig med den höskörd vi har kvar (ungefär det dubbla av vad vi nu gjort) så har vi redan nu mat så det räcker vintern igenom till hästpojkarna, för himmel vilken stor skörd det blev. Så nu slappnar vi av.. och är helt, helt slut både Bonden, Bondungarna och Bondmoran i hemmet..

Emmeli

G-VMBJT57ZE4