Det var ännu en solig sportlovsdag och nu fick det bara vara nog med skidåkningstränandet där hemma på lägdan.

Trots svinkyla, så bara skulle vi ge oss iväg nu.

Hela konkarongen. Det vill säga cirkus (till känslan) fem hundra stavar, småskidor, vattenflaskor, extrahandskar, päronskidor, skidpulkan, fika, fika i massor! … Äsch! Nu drar vi, mot grannbyn!

Nånstans här blev modershjärtat en blöt fläck. Det här är en sån målbild att ni anar inte.

Jag är uppväxt med skidåkning och alltid fjälltur på påskloven. Medan skotrar susat förbi, har vi skidat. Med massa packning. Alla har hjälpts åt.

Nu skulle jag få uppleva något dylikt, men min egen familj.

Som sagt, så var det en riktigt kall morgon och vi hade klätt oss varmt, för att turen inte skulle måsta gå i någon fart utan pauser skulle kunna tas precis när man önskade. ”Det är resan som är målet”, sa vi och skidade fram.

Här hade vi precis tagit oss upp för den första uppförsbacken… och fick ett första litet nedförslut. Oooouuunderbart!

I skidpulkan låg Lillminsting och sov så gott. Samma pulka som min pappa skidade runt på mig och mina tre storasystrar i som småttingar.

Livets första branta utförsbacke. Det gick som hejsan!

Här kan ni också lägga till en morsa som VRÅLADE; ”BÖÖÖJ PÅ KNÄÄNA BEERTIIIL!!!”

Nämen vem är ens den där glada människan? I knallröd täckoverall, samma färg som jag minns att min egen mor hade när jag var liten. Och nog hade jag lånat klassiska skidorna av mor? Jo, jo, precis så.

Jag och M skidade en hel del när vi bodde i Piteå under musikhögskoletiden.. men ni vet, sen har det ploppat ungar som bara den och inte varit så lätt att ta sig ut på skidtur på detta sätt. Men nu är Tripp Trapp Trull så stora att dom kan skida själva och Lillminsting slumra i pulkan, ja så nu kan vi ju ta oss ut allihopa; magii!

Målet var att åka ETT TUSEN FEMHUNDRA METER. Förstååår ni hur långt det är!? 😉 Men nu orkade vi inte en meter till. Nu var det dags för fika. Varm choklad. Kexchoklad. Mackor. Kaffe. Festis.

Å puuh, vad skönt att vila!

Någon verkade inte kunna sluta le, nej.

Nånstans här hade vi just haft ett skrattanfall också… tänk er en hop människor som är en blandning av Familjen Andersson, Sällskapsresan, Familjen Jansson.. att för en fyrbarnsfamilj ”bara stanna till lite”, är liksom aldrig någonsin ”bara”… på två sekunder hade vi brett ut som ett helt scoutläger. Det flög stavar och jackor och mössor och festis-sugrör i en salig blandning. Men här försökte vi stuva ihop oss lite så människor skulle kunna komma förbi om det behövdes..

Nu drog vi vidare. På med allas skidor. Handskar. I med alla småhänder genom alla stavögglor. Och iväg det bar! Skulle vi klara målet?

Tjoheeeej! Här åker lilla B över mållinjen och jag tror att ni kan ana hans känsla.

…

Sportlovsdrömmen som blev sann!

Att vi tog oss ut på skidtur, hela hela familjen, tillsammans.

”Den här turen kommer vi alltid att minnas!”, menade ena lillungen. ”Det tror jag också”, svarade mamman.

Emmeli