Det tog några sekunder..

..innan jag yrvaket kom på var jag var och vilken dag det var. Den väldigt sovande morsan vaknade snabbt till och där stod dom, alla älsklingarna, sjungandes Ja mån hon leva som en änglakör. Den skäggige med lurflinet och barnen så ivriga att mamman skulle smaka frukostbrickan och öppna paketen. Lill-Olof hjälpte till, metodiskt. Först av med banden och sen hitta åt lämpligt ställe att öppna papperet på. Lillvännen övar, snart snart är det just hans tur.

Jag känner mig så bortskämd på livet. Presenter är alldeles onödigt egentligen. Men å, vad himla glad jag blev över dom. Rediga arbetsbyxor att greja med ute på gården och den finaste ”arbetsskjortan” till.. så fin att alltsammans funkar att ha på Familjekalaset imorn, väl??

Ni anar, på våra leenden, va? .. att det var en pluttig fotograf vi älskar så, som förevigade päron och Lillminsting här.

Oktoberdagen var sanslöst vacker. Dimmig och kylig. Pappan drog iväg på jobbet och Storebror och Storasyster, till älskade byaskolan.

Medan vi andra bara firade vidare, i lugnan ro. Spelade spel. Sörplade kaffe. Såg på ”Pippi Lång” (som LillaLillebror säger).

Sen var det dags för djur-rundan. Vattna hästar, släppa ut hönsen och så. Där , mitt i morgondiset, stod älskade, älskade lillponnyn och tuggade.

Vi gjorde så lite som möjligt. Bara var. Andades höstluft. Satt inne hos hönsen och tittade på deras sprättande. Och skrattade åt synen av Sallykatten som stod på utsidan hönsgården och försökte mucka med Tuppen Ture, som försökte säga till sina brudar att det nog var ett svart monster precis utanför.

Jag fundrade…

”Jag fyller 33 år idag? Är det möjligt?, tänkte jag. Ja, det känns fullt rimligt också. Dom senaste tio åren, har ”allt hänt”. För tio år sedan buffade vår förstfödde starka buffar i snart-nymammans mage. Så mycket annat, har livet fyllts på med. Lätt, lekande lätt. Och tungt. Och allt där emellan. Allt har format mig och oss. Här står jag nu, med allt jag någonsin önskat mig och är så ofantligt tacksam, älskande och så rädd om. Livet. Min hoper småungar. En skäggig man med ett hjärta av guld. Den där gården vi inte hade en aning om att den skulle bli vår men som ju kändes som vår ”drömgård”, så vi slet, som bara den, och den blev vår. Att ha en plätt på jorden, som man älskar så bröstet värker. För här får vi lov, att leva vårt liv med innehåll som får oss och våra själar att må gott. Det är så stort. Så stort. Det är inte bara lätt, inte alls. Mycket jobb, alltid och jämt. Att ha djur är också inte bara lätt och gossigt, å nej. Men det är så värt det, det är så fantastiskt värt det. Tack livet för ännu ett år. Tack för att jag får vara med på den här resan. En dag i sänder. 🍂🙏🏻

Och nu var det strax efter lunch och hela gänget var samlat igen, i alldeles vanlig onsdagsordning.

”Nuu är det kalas ute på gula-hus-trappen!”, brölade jag nöjt.

Kalasgästerna anslöt i ett nafs.

Förstås bjöds det på morotskaka.. Den godaste jag vet. Lime i frostingen är så gott! Receptet finner ni HÄR.

Sen drog jag och Kolabönan ut på bergstur…

och kom hem svettiga och lyckliga båda två.

Födelsedagen avslutades med middag innan vi tjavade lillvägen hem till svärisarna och värmde upp oss i deras bastu. Bastuvarma, som urlakade skittrötta sillar, somnades det i ett enda romul sedan.

33-årsdagen. Full pott! Enligt jubilaren, alltså.

…

KÄRA NI! TACK för alla gratulationer jag fått från alla håll och kanter! -oj oj oj som jag känner mig överöst på kärlek och så rik.

Tack, tack, tack!

Emmeli