En lättnadens fredagssuck.

Den här veckan har det varit fart på. Och nu är jag sådär bedövande trött som man bara är, när man precis har konstaterat att det är fredag eftermiddag. Jag har slängt av mig dom där kalasbrallorna som faktiskt tryckte på magen och istället hoppat i ett par fladderbyxor som det ryms, ja minst, två jag i. Precis som det ska vara. Håret är i en ruffsig knut och med den på knoppen, tar jag helg. Gud, så skönt.

Morgonens undervisning var helt galen. Ungarna var galna och svettpärlorna bara rann på ryggen på mig. Barn, ljuvliga varelser. Snabbt därifrån för att landa inne hos barnmorskan, där jag liksom fick ursäkta mig för dom där lökringarna jag blivit ägare av, dom som liksom sträckte sig åt alla håll och kanter. Men inte brydde hon sig om dom inte. Nä, hon brydde sig i att järnvärdet, blodtrycket, sockervärdet osv, var bra och att jag och bebben växer som vi ska. Och det mysigaste av allt, var att vi fick lyssna på lilla hjärtats hjärta. tuff tuff tuff tuff tuff tuff, lät det. Vackraste ljudet jag hört.

Direkt ifrån bäbisbubbla till skolan för att jobba vidare och undan det sista inför helgen. Sen traskade jag hemåt och landade i en hög under filten, min skönaste i samlingen, och somnade. För en stund sedan vaknade jag och yrade mig upp. Tog på mig varma kläder och gick ut på en lugn och skön promenad i eftermiddagssolen och med kameran runt halsen. Något som blivit som meditation i mitt liv. Ett nytt, älskat intresse.

Att gå och bara andas in den där kallgradiga luften, vända ansiktet mot solen och inte tänka på någonting annat. Än just, hur solen känns mot kinden. Själagott.

Att bli rosig om kinderna, är bland det bästa jag vet. Vad jag gjort på kinden, det där ärret? Ja, det har jag fixat. Alllldeles själv 😀 . (”Så stolt”). Det var bland dom första idrottlektionerna i sjuan, jag hade råkat falla för en kille i min klass, och det enda livet gick ut på, förutom att pussa hästmule, plugga, hänga med Idan, scouta…det var att komma på hur i heeela friden jag skulle få han på kroken!? Mitt första försök var under denna idrottlektion, där vi sprang stafett. Jag hade precis fått tag i pinnen (jädra pinne) och tänkte Nu jääädrar ska jag kuta allt vad jag har, det måååste han ju bli impad av och blii döö-kär i mig för och typ vilja gifta sig med mig på en gång!?. Så jag sprang, som en idiot. Glad i hågen. Med den lilla bortglömda detaljen att det är vääldigt bra att titta framåt när man springer. Så att man inte springer RAKT IN I ETT FOTBOLLSMÅL och spräcker upp kinden.

Skit också.

Aja, nu såhär ett gäng år senare. Så verkar ju ändå min taktik ha fungerat. Vi är gifta nu. 

Efter denna nostalgitripp, tillbaka till högstadiet, i mitt huvud, vandrade jag hem igen. På min stig.

Nu är det fredag. Rysligt skönt. Och jag önskar DIG en fin helg!

Kram/lillafrun