När jag blundar. Och något jag värderar högt.

Vet du vad jag ser när jag blundar?

Hallon.

K. Ä. R. A.        N. Å. N.

..vad hallon!

Pojkarna lämnade vi vid en vacker sjö med en sol ovanför.

Lillpappan med fyra söner. Älskade familj.

Dom hade det gott där, och vi andra drog iväg långt åt tjottaheijti. Till hallonlandet. Och det har plockats och plockats. Och som bäst gick det såklart när vi var tvungna att bryta upp för dagen. Men nu är hon (undertecknad) på hallonhugget alltså. Jag älskar känslan av att fylla burkar med bär och stoppa in i frysen. Dagens mantra har varit tänk hallonsmoothie, en mörk novemberkväll! och så har vi matat på. Igår hade jag lånat min älskade minimans brio-skallra, som jag knutit fast i hålla-i-hinken-skärpet. Gick där som en kossa, liksom. Men idag var jag inte alls lika björnrädd, så himlarns skönt. Jag och Storan matade av ena samtalsämnet efter det andra. En guldstund. Under en utav dessa hallonstunder förra året, så berättade jag att jag var gravid. Det ögonblicket kommer jag aldrig att glömma.

Fikastunden på mitten, den är ju ändå bara bäst. Kaffekoppen och mackan är aaaaldrig så god som då, med rödrivna armar och röda knän. Och med hallonrött guld i hinken.

Nu är jag sådär vansinnigt trött igen. Men glad och nöjd, över att alla har haft en bra dag. Dagen är inte slut ännu, Lilla familjen är påväg till mamma-mormor och pappa-morfar för att äta måndagsmiddag och ha vardagsmys. Så otroligt värdefullt. En vanlig vardag, liksom. Vi kramar ur dagarna nu, allt dom har att erbjuda. Inom kort är stora failjen långt ifrån. Vi är tacksam för nuet. Även det som komma skall, men just den här grejen att kunna mötas en vanlig veckodag. Det värderar jag högt.

Hallonplockarmåndag. Och en kväll som tillbringas med älskade päron. Mina päron.

Ha en mysig kväll!

Kram/lillafrun