En skogspromenad med ett litet kanske.
Ett kanske finns det blåbär, så då plockar vi väl lite då-kanske. Och OM det fanns!?
Sanslöst med blåbär. Blått, blått, blått. Klasar av stora, fina blåbär. Älskade M tog paus han också och följde med mig och S ut i skogen, och det var jag så glad för. Då kunde jag rejsa på som en galning där med bärplockaren, medan han och minimannen myste tillsammans. Men så fort S somnat igen, så plockade vi båda två. Sa äsch, vi kör sen middag! Det här gååår ju bara inte att lämna! Så vi plockade och jag tjöt minst 25 gånger att Det här är det värsta jag sett!! ´Värsta´, som i bästa, alltså!
Och det finns ju knappast något så underbart, som att gå ut i skogen, knata på, plocka hinkar fulla av bär. Så gott. Och gratis. Helt och hållet underbart! Efter typ tre timmar, drygt fem kilometer gång och 10 liter blåbär. Då var vi rätt möra och himlarns nöjda.
Och den här typen, hon hade fått sitt lystmäte. Hon fullkomligt älskar att plocka bär, och måste nog säga att hon är i mål nu. Frysarna är fulla… av kantareller och hallon och blåbär och jordgubbar och ja, bara en massa gott!
Idag har jag i flera omgångar tänkt på mina päron. Tänk, vad dom har lärt mig mycket! Jag är uppvuxen på mammatrillade köttbullar, hemkokt saft och mammas kanelbullar. Och pappa har alltid alltid varit ute i skogen om sensomrarna och plockat bär i alla dess former. Allt det där, som dom har pysslat med. Det har gått i arv, i rakt nedåtstigande led. Och ingen, ingen kunde varit gladare för det, än jag.
Nu har jag för en liten stund sedan nattat den lilla prinsen. Efter det laddat upp med en varm dusch och krupit in i morgonrocken. Nu ska här rensas och frysas in blåbär!
Häpp häpp!
Och. Godnatt!
Senaste kommentarer