Att möta svårigheter med gott humör, mumlade hon.

Scouten. Undertecknad, alltså.

Jag och Liten har haft en strålande dag.

Vädret har varit vansinnigt skönt, som den värsta sensommardagen och vi har varit ute massor och gått på två promenader. Ja, först den där långsvängen på förmiddagen och sen drog vi iväg på en till runda på eftermiddagen. S tycker det är så festligt att få sitta upp i vagnen och titta på allt och alla. Blir han less på det, då tar han sin brio-skallra som han har vid fotänden, alltid redo (scouttema på detta inlägg?), och så skakar han på den i en väälda fart. Så mycket och maffigt att alla, vare sig man vill eller inte, kan höra honom, där han susar fram i sin vagn.

Vi gick på lill-ica och shoppade lite. Återvände sedan hem, jag fortsatte med mitt projekt rensa-bland-alla-foton-som-fullkomligt-kommer-att-ta-över-hela-världen-om-jag-inte-gör-någonting-åt-det-NU-projektet, grejsade på trots att middagstid passerat och att jag var sketahungrig. Men det gäller ju liksom att passa på när man kan, så att säga. Men jag väntade för länge, och behövde mat på stuberten. För en gång skull, när M är borta, tänkte jag parta på något annat än typ ägg. Jag skulle minsann göra mig en lyyyxig nachotallrik, av resterna från häromkvällen, en sån man kan köpa på tacobar, med massa riven ost på och så skulle jag vräka på med majs.

Mannen har fixat, dragit sladdar och borrat och haft sig, så att vi kan ha våran micro i ett skåp. Det där ovanför skafferiet, högt där uppe. Jättebra, verkligen. Men idag, där vid blodsockrets dal….var det inte, inte bra.

Det small till och vips låg hela jädra nachotallriken…. I skafferiet. Jag hade kunnat börja gråta då. Istället vände jag mig om, som att jag låtsades att jag var med i en film och att jag drömt allt det där och så vände jag tillbaka blicken. Men fasen…

Det var finmalen köttfärs och riven ost, överallt. Liten blev rädd och storgrät, det small ju liksom.

Så med han på höften försökte jag lösa det där. Mumlade En scout, möter svårigheter med gott humör, för mig själv. Samtidigt som jag fräste och sa några fula ord. Precis då ringer bästis-Bobban och jag liksom glömmer bort hur drygt allt känns. Så efter det telefonsamtalet, fixade jag mig en ny middag, sket i att det hängde och dinglade ost överallt och att jag klev i köttfärs var är jag gick i köket. Sen hjälptes vi åt, S och jag, och städade upp.

Sen var det pyjamasdags och nattning för vissa och vid den stunden, när vi ber Gud som haver och ligger tätt, tätt intill varandra och Liten klappar sin mamma på kinden, med den där lilla, mjuka, småbestämda handen. Då, då glöms alla eventuella spektakel bort. Och efter S somnat, unnade jag mig en halvtimme egentid; ett överkroppspass. Så skönt.

Nu är jag både trött, tom på energi och påfylld med ny energi och allt på samma gång. Nu kan M väldigt gärna få kliva in genom dörren snart, så jag kan somna tryggt, bredvid mina två.

Ja. Det var den onsdagen. Sensommarvarm och full av köttfärs. Typ så.

Kram/lillafrun