Det kan vara svårt att sätta fingret på vad det är.

Det bara känns. På det där viset som inte är så behgaligt utan bara småjobbigt, ger oro i hela kroppen och vad allt det där beror på, det behagar huvudet inte förmå sig att reda ut. Så, har det varit idag. Tankarna snurrar, både stora och små funderingar. Allt från att jag har ren och skär tentaångest som det så fint heter, till att jag är livrädd över att ha fött Liten till en värld som är livsfarlig. Typ så.

Tack och lov har jag honom. Och så mannen. Han som sa stick ut och spring, älskling! Och tänk inte så jädra mycket! Så jag gjorde som han sa, direkt jag kom hem från dagens skrivartimmar. Jag gav mig ut i snålblåst och ruskväder. Svettades som en gris. Sprang och sprang. Och när jag kom hem kändes det lite bättre. Ganska så mycket bättre, faktiskt. Att springa, ja träna överhuvudtaget, kan vara så himla bra för att rensa tankarna.

Igår var det jag som lagade middag (hoppsan!), idag var det M (som vanligt igen!). Hemtrillade köttbullar, så ohyggligt gott! Nu ska vi ta våra mätta magar och traska till vännerna för en kaffekopp och gemensamt tentaplugg. M, som inte ens ska göra tentan utan nu  är ”på andra sidan”, föreläser och ger ut tentor i stället. Han, kan såklart mer om min tenta, än jag själv. Jag har ett smarkskaft till man, det ska gudarna veta. Det är i och för sig bra, för då kan jag fråga han om saker och ting. Martin! Gör en mätteoretisk analys av det nuvarande betygsystemet… och ange lämplig datanivå! Typ så.

Såna här dagar. När det känns lite sisådär, då är jag extratacksam för alla runtomkring. Särskilt, för den här polarn!

Ja. Det har varit en sån där dag. Sådär som det är ibland.

Vi tar nya tag i morgon.

Kram/lillafrun