Där har varit en riktig mys- och gos- i långkalsongsöndag!
Jag har tvättat undan den tvätt som av någon outgrundlig anledning visst blir till, även om man inte är hemma. Sen körde jag världens städrace här på morgonen också, blev tvärstädsugen. Sånt händer ju, rätt ofta. Och så har vi varit ute och gått, en lång och svettig promenad. Jag och Liten. Ja förresten har Minimannen varit ute två gånger, han hade kvalitetstid med morfar och Torehunden också. Inte bara mamma-tid.
Men titta vad vackert det var där vi gick.
Solen orkade aldrig riktigt ända fram, men viskade om att den var där, bakom dis och moln. Vackert och lugnt. Minimannen sov ju och var av förklarliga själ inte så språkför. Så jag pratade med M heeela promenaden. Nu längtar vi efter varandra. Massor.
Och så har mamma rotat i gamla gardingömmor för att eventuellt hitta några som faller undertecknad i smaken. Några som skulle passa i ett gammalt och stort kök. Mycket mysig syssla och något som gör mig alldeles nipprig.
När mörkret kom smygandes, där i eftermiddags. Beslöt vi att det minsann inte kunde passa bättre med en siesta, än just då. Jag och Liten landade i soffan, under mysiga filten. Först såg vi en stund på Pettson och Findus. Sen somnade vi, båda två. Det där, det är bland det absolut bästa och mysigaste jag vet.
Nu är det kväll. Utanför är det svart som natten. Brasan brinner och massor av ljus är tända. Det doftar äpple och kanel. Jul. Ja, nu finns det ingen återvändo. Min mor är en riktig julknarkare, som vi säger. Och med november, är det okej att släppa fram julpeppen. Och det har ju gått i arv det där, kan man milt säga.
En söndag i långkalsong och i en dimma av äppel- kaneldoft.
Jag önskar inget mer.
Senaste kommentarer