Så var vi på väg norrut igen.

Och det känns, som vanligt. Hjärtat är varmt efter en fantastisk vecka och så känns det sådär vemodigt att åka härifrån. Dagarna har varit så himla fina. Att få tanka familjetid, både inom lilla och stora familjen, sånt är guld värt. Och alla härliga promenader, alla toksvettiga träningspass. Och att få gå på date med sin man. Att få en stunds barnvakt, att basta, åka spark, grilla korv ute i strålande sol. Att somna på soffan en stund mitt på dagen, äta mammalagad mat. Att få vakna i ett varmt hus där pappa gjort upp eld och brasan sprakar fridfullt. Att få se sitt barn knyta an till sina mor- och farföräldrar och kusiner och hela stora familjen, mer och mer. Starkare och starkare.

Allt det där. Så mycket värt.

Tack, alla. För den här gången!

Igår den här tiden, var vi ute i stormen och åkte spark.

Och nu återvänder vi hem. Vi är rätt less på den här sträckan nu. Har åkt den några gånger genom åren, om man säger så. Men nu känns det verkligen så; hjärtat har börjat flytta från den där Norrbottniska lillastaden vi haft så fina år i. Men nu är vi snart, snart på väg någon annanstans. Tre, fyra månader av en era på fem år. Det känns som ingenting. Det, hjärtat alltså, vet inte riktigt exakt vart det börjat flytta. Men vi hoppas, önskar och ber, såklart. Mer kan jag inte säga nu.

40 mil väntar. Vi är redan en bit på väg. Jag har en vacker syn bredvid mig. Mitt barn som sover så gott, så gott. Mannen och jag spånar på stordåd, blir pirriga i magen och konstaterar att det bara är att njuta. Livet är helt enkelt otroligt spännande just nu och framöver…

Kram/lillafrun