Nu är det ingen återvändo.
Idag börjar min slutpraktik. Låtsasjobba! , det låter roligare. Så, det ska jag göra. I FEM VECKOR. Jag går av!!!, så jobbigt det känns. Från att Liten föddes har jag ju varit med honom jämt. Från att han föddes var hel-ledig med honom i ett halvår. Sen i höstas skrev jag ju ex-arbete, men det löste ju sig så bra så att vi skrev för det allra mesta här hemma i lyan och jag hade alltid bäbisen nära, så det kändes ju precis som om jag var hel-ledig. Sen har jag ju dessutom nu, senaste veckorna, återgått till att vara helt Liten-ledig och helt och hållet kärat ner mig i det.
Men. Nu ska sista pusselbiten läggas. Förutom att det är jobbigt att vara från S, så är jag vansinnigt taggad. Nu jädrar ska jag bli klar.
Pappan får äran att vara Liten-ledig medan morsan låtsasjobbar och tar sig upp på sin allra sista, sista bergstopp. Liten kommer att ha det strålande här hemma. Det är ju inte mer än rätt att pappan äntligen får ha en massa egentid med Minimannen. Men nog räknar jag ner redan nu… timmar tills vi ses i eftermiddag. Och dagar tills det hela är över och jag bara är Litens mamma igen.
Peppar mig? Det gör jag genom en ljusrosa, vårig skapelse från Bondelid (MQ). Ytligt, javisst. Men jag blir peppad av den. Och det behövs nu, det kan jag lova. Peppen, alltså. Så pussar jag såklart på bäbisen så mycket det bara går. Jag bunkrar, kan man säga.
Ja. Nu kör vi. Ett berg ska bestigas. Jag börjar idag.
Jag peppar mig själv och använder precis det där tänket jag använder innan jag ska sätta igång det allra jobbigaste finalblocket av ett träninspass. ”Bara jag har satt igång så är jag igång. Och då är det bara att köra!” Det där tänket hjälper mig med andra ord vid fler tillfällen än just under ett svettigt träningspass. Fiffigt!
Senaste kommentarer