Något vansinnigt skönt.

Vadå? , tänker du.

Jo. Att efter en dag med mycket ljud och intryck, möta upp pojkarna som traskat ner på stan för att möta upp mig. Gå hela vägen hem i solsken. Med en glad unge med mössan på sned, i vagnen. Han satt alldeles tyst, det var bara en som hördes. Morsan. Jädra pladdertyp. Ja, jag behövde prata av mig, om ditt och datt. Och då lyssnar han alltid, alltid. M, alltså. Liten också förstås, på sitt sätt.

Vi åt mellis när vi kom hem och sen skulle ju Liten sova i vanlig ordning. Stick ut och spring nu! , sa mannen. En del av mina träningspass skriver jag upp i almanackan, och idag stod det ”löpning + core”. Jag har längtat hela dagen, men var mest sugen på att hänga med Liten när vi kom hem. Du vet säkert hur det kan vara, än fast man längtat efter att träna så hinner luften gå ur en och det enda som känns logiskt är att slänga sig i soffan, eller mysa med bäbis eller så. Men när bäbisen ändå skulle sova och inte var puss-tillgänglig, så stack jag ut ändå. Hade inte bestämt var eller hur långt jag skulle springa. Drog bara ut och sprang för hjärtats lust och det blev en sån där tur som man stoppar i spara-asken. I öronen hade jag min ”2015 vårpepp”-lista. Men bland annat Carolas Så-mycket-bättre-version av Orups Sjung hallelujah, och prisa Guuuud!

Sprang där och mimade med i alla wailingar…

Och känslan efteråt, när man kommer hem. Dyngsur i svett, med hjärtat genomarbetat och hjärnan tömd på tankar.

Något vansinnigt skönt. 

Sen hade jag jordens sötaste PT som försökte hejja på morsan så gott han kunde.

Här är morsan-plankan fallfärdig och det enda som höll den uppe var synen av ungen som fått tag på morsans mobil, startat en låt på något vis och satt där och diggade till den. Väldigt gulligt!

Nu ska vi äta något som mannen längtat läänge efter; rårakor, med både potatis och morot i. Nykokt lingonsylt och iskall mjölk till. Allt det där, har han pysslat med när Liten sov och jag var ute och tömde hjärnan på grubblerier. Håhå, vi har det bra, jag och Liten. Jag får dåligt samvete ibland, M är så himla snäll. Jämt. Jag vet att jag inte är så tokig jag heller. Men som idag, när jag kände mig lite som en enda suck när jag kom hem, så är det obeskrivligt skönt och ovärderligt att ha en sån som han vid min sida.

Kram/lillafrun