Morgonens vinkande hejdå.

Och nu?

Ja!!!!!!!!!!!!

-Jag är färdig. 

20 mars, 2015. Dagen då sista pusselbiten föll på plats. Dagen då jag vandrade hemåt, genom blåst och solsken.

Dagen då det var solförmörkelse (mannen och Minimannen fångade på bild) …. men jag säger som min kloka storasyster (som jag helt sonika citerar rakt av)

”Jag förstår att man uppmärksammar solförmörkelsen med tanke på att det är originellt och inte kommer ngt liknande på typ 30 år. Men tänk om man skulle ge varje dag den uppmärksamhet den förtjänade med tanke på att ”dagen idag” ALDRIG kommer tillbaka?!
Härlig tanke, eller hur?” , 

….samtidigt som jag spelade musikkalaslåtar för glatta livet tillsammans med ett gäng nya människor jag lärt känna.

Dagen då jag, på min vandring hemåt, kände hur jag inte kunde hålla mig längre; tårarna bara släpptes lös och jag gick där och grät som ett barn. Av lycka. Dagen då jag ringde pappa, med rösten skakig av glädjetårar, och sa (okej, halvgastade): PAPPA, JAG ÄR FÄRDIG NU!!!  Vi har klarat det. Allt. Och lite till. 

Pappa gav mig kärlek och pepp och jag kände mig så stolt över mig själv.

Så kom jag in genom lyandörren och möttes av mina älskade pojkar. Dom två, mina största superkrafter i livet. Kära nån som jag älskar dom. Den lättnaden och lyckan jag och vi tillsammans, känner idag. Är obeskrivlig.

I eftermiddag har jag bara svävat på moln. Kramat på mina pojkar, rivit av ett träningspass med hejjaklack. När Liten sov lur nummer två för dagen ute i vagnen, hade jag och M firarstund med morotskaka, kaffesöplande och framtidsdrömmande. Bästa.

Han är min klippa, den där mannen. Vilken resa vi gör tillsammans genom livet. Jag njuter.

Så plötsligt skulle mannen bara åka och hämta ut paketet på posten, till Liten… 

… och kom sedan tillbaka med, ja paket till Liten, men också med en blomma gömd bakom ryggen. Sa, grattis älskling, det är en Gerbera! (skitnöjd över att veta vad blomman heter, ha ha!) och jag har aldrig sett finare solgula gerbera.

Varm i hjärtat, av hela tillvaron, tassar vi på här hemma. Med den ena mer mönstrade sockan än den andra. Vi har såklart hängt på rocka-sockorna-dagen. Dagen som hyllar alla olikheter!

Håkan är också med på noterna, förstås.

Och nu väntar fredagkväll och en ledig helg tillsammans. Bara en sån sak. Inte konstigt, att jag känner mig alldeles salig.

Jag är i mål. Vi är i mål.

Det är en liten skvätt av efterpraktiksgöra nästa vecka, men ingenting som behöver pusslas med , eller som kan gå fel. Allt är fixt och färdigt.

Nu är drömvåren här. Och jag har långt, långt ifrån förstått. Att det faktiskt är på riktigt.

Life is good.

Trevlig helg alla!  ..och tack för er ständiga pepp! <3 Ni är tusiken en del i att vi nu är vid det här målet, som vi bara kunnat fantisera om. Tack.

Lillafrun.