Åh. 

Det är så himla, himla svårt att beskriva den här dagen…

Den började med att jag vaknade, full av förväntan. Hade en skön morgon hemma, myste med Minimannen och tränade ett sjuhelsickes träningspass när han somnat. Gick sedan upp på högskolan, alldeles pirrig i magen. Nu är jag ett par skrivna sidor från att vara helthelthelthelthelt klar, tänkte jag.

Jag och kompanjonen möttes och skrev som galningar. Färdiga blev vi. Skickade in arbetet, high-fivade med varandra. Tjöt av glädje. I samma stund får jag småkryptiska sms av mannen. Såna som fick mig galen och ringde upp honom på en gång. Ett samtal som också fick mig att tjuta av glädje, ännu mer..

Sen gick vi ner på stan. Jag, kompanjonen och ännu en hjärtevän. Jag firade med att köpa mig en ljusrosa blus med fjärilar på. Mötte sedan upp mina pojkar och en megaefterlängtad vän som vi inte träffat på länge. Vi är så glada att vara i mål allihopa, på var våra vis. Det är väldigt känslosamt just nu. Och dagen i juni kommer vara lycklig men också olycklig. Vi har redan nu börjat spridas åt olika håll.. så kanske är det som jobbigast nu. Att ha fått såna här underbara vänner, faktiskt levt tillsammans om än i olika lyor, i fem år… är så himla fint.

Vi åt jättegod lunch tillsammans, pratade och livet i stort och smått och sen följde jag pojkarna på stor-ica. Drog en fredagshandling, fnissade över att det såldes palt på lösvikt i charken och mötte sedan upp vännerna igen. Pojkarna åkte hem och jag och vännerna traskade iväg och har nu varit på ännu en väns, helt fantastiska, konsert. Alltså musik… och i det läget jag är i nu, när det lika nära till skratt som till tårar… håhåjaja..

Förra fredagen var vi i mål. Allt pusslande var över och ingenting kunde längre skita sig, liksom. Så kom den här veckan, som jag blundat lite för och inte riktigt räknat med men som ändå behövde göras. Blundat har jag gjort, antagligen för att orka. Sista krystning-veckan. Men nu, är moderkakan ute. Allt är klart.

Jag är fri som fjärilen…

-Svindlande.

Lillafrun.