Okej, nu kör vi.

Äntligen, på ett sätt. Åhåjaja, på ett annat.

Men nu har han alltså åkt, vår älskade pappa och man. Han vi är så vansinnigt kära i, tacksamma och så, så stolta över. Han är helt enkelt bäst. Och inte bara som människa i livet livet. Skrotar vi Jante för en stund, så tar jag chansen att skryta över honom (eftersom han aldrig, aldrig någonsin skulle komma på att göra något dylikt om sig själv); han är ett sånt där smartskaft, ni vet. Alltid varit. Helt klart den intelligentaste människan jag känner. Vad än han tar sig för, gör han det med bravur.

(Se bara på val av fru….. hrm.. )

Nu har han dragit iväg på storuppdrag till Tjeckien. Som pojke hade han nog ramlat av stolen om han visste att han en dag skulle få åka på Hockey-VM. Om någon hade sagt åt honom att han dessutom skulle ha en stor uppgift i själva produktionen av hela spektaklet, sitta vid rodret och sända detta pådrag till typ hundra länder…han som högsta positionen inom hans område, då hade han nog inte trott på det. Min lilla man, liksom. Han som direkt efter sin examen bestämde sig för att köra sitt eget race och som det bara gått så himla, himla bra för. Det är så häftigt.

Vi är så glada för hans skull. Människan med det största hjärtat jag vet. Den drivna och duktiga. Och med ett lugn och mod jag skulle vara lycklig om jag bara hade en liten del av.

Kör hårt nu älskling! Vi hejjar på dig här hemifrån, Lillafrun och Minimannen! <3

(18).

Lillafrun