Jag vill hålla honom i min hand, jämt och ständigt, hela tiden och alltid, alltid. Med den där lilla, lilla handen i min känner jag mig hel. Han är livet, liksom.

Vår lilla, helt underbara, tokcharmiga, tvärbestämda och kvittriga unge säger däremot att Mamma, jag kan gå själv också! och det är dags att i höst släppa taget lite om den där lillhanden.  Han går där, trygg och lycklig och alldeles, alldeles bekymmersfri. Precis såsom jag önskar att mitt barn ska ha det.

Nu är han ett år och fem månader gammal. Och det är dags för han och hans mamma att spendera vissa dagar i veckan ifrån varandra. Orden gör ont, ont, ont i mammahjärtat. Men jag tror också att det kommer bli så himla, himla bra för oss båda. Vi får längta efter varandra helt enkelt. För nu börjar ett nytt kapitel här i livet…

Mamman ska på jobbet och Musikfrökna. Opepp på att vara ifrån Liten men såå peppad på den där frökengrejen!

Nu kör vi!

Håll gärna tummarna för oss. 

Lillafrun