Jag kommer nog aldrig, i alla fall inte på tre evigheter, bli mätt på den här vyn.
Det var den jag föll för först med denna gård. Och det är den här vyn som påminner mig mest om allting. Hur plötsligt kära vi blev i gården förra sommaren. Och hela vägen fram. Till nu; när vyn tillhör oss. Det känns så rätt. Ibland lite småläskigt. Men alltid, alltid gott i hjärtat.

Näpp. Nu, ska jag lämna denna vy och dra iväg för en Musikfrökendag! Och det bästa på hela dagen?
Det är Morsan som ska få hämta på Förskolan! (har drömt om det i natt… men drömde då att jag GLÖMDE ungen och kom flera timmar sent. Det lär ju hända…..)

Ha en god torsdag!

Lillafrun